Till landet i sommar valde jag att bland annat ta med mig den klassiska serieromanen
Stad av glas, för att göra en parallelläsning av den och Paul Austers original.
Stad av glas av Paul Auster
(Johanneshov, 1988)
Förlag: Hammarström & Åberg
Stad av glas - en grafisk roman
Grafisk bearbetning: David Mazzucchelli och Paul Karasik
(Göteborg, 1998)
Förlag: Staka
En felringning inleder Paul Austers bok
Stad av glas, och slumpen fortsätter att vara ett genomgående tema. I David Mazzucchellis and Paul Karasiks bearbetning av boken till en serieroman, övergår teckningarna på en sida från att föreställa en vanlig lägenhetsfasad i New York, till att bli en labyrint och till sist ett fingeravtryck. Fingeravtrycket i sin tur sitter på ett fönster som blickar ut över den inledande lägenhetsfasaden. Det som först verkar vara en slump visar sig leda till en sorts rundgång som även är giltig för bokens innehåll som helhet.
Den något avdankade författaren Daniel Quinn ikläder sig privatdetektiven Paul Austers identitet när han genom en felringning tar sig an ett spaningsuppdrag som leder honom på en Kafkaliknande vandring genom New Yorks gator. Sida för sida blir det allt svårare både för huvudpersonen och för läsaren att skilja på vad som är verklighet och fiktion. Quinn skaffar sig en röd anteckningsbok som blir hans ständiga följeslagare och samtidigt ett sätt för honom att försöka göra händelseförloppet begripligt. Men kan han lita på Ordet i en värld där människor verkar ha en benägenhet att skapa sin egen verklighet? Kan man ens finna trygghet i sin egen identitet? Parallellen till Don Quijote är tydlig och rentav uttalad i en diskussion som Quinn har med bokens Paul Auster. Båda snuddar vid galenskapen och verkar finna en trygghet i det. Kontrollen ligger helt i någon annans händer, men vem som egentligen håller i trådarna är länge osäkert.
Paul Austers New York inte bara är en stad av glas utan även en stad av män. Det känns inte helt onaturligt eftersom hela miljön andas tidigt 1900-tal, men det är ändå synd att kvinnorna är så påtagligt perifera. Jag hade önskat att åtminstone någon av kvinnorna fått vara den lidande konstnären, den förvirrade forskaren eller den berömda litterära gestalt som berättelsen lutar sig emot. Gemensamt för karaktärerna i boken är dock att alla lever i en stad där föreställningen om vad som är hemma, vad som är deras fasta punkt i tillvaron, kan visa sig vara en illusion. Boken får en att undra över vilka väderkvarnar det egentligen är vi slåss mot idag.
Stad av glas är sedan länge redan en given klassiker, både som seriebok och i original. Serieromanen gavs ut 1994 i USA och det första man slås av är den enkla och stilrena gestaltningen av Paul Austers karaktärer. Till en början tycker jag nästan att bilderna är väl enkla, men ju mer jag läser desto mer inser jag att något annat hade gjort läsningen för komplicerad. På samma sätt som författarens språk är enkelt kräver berättelsen en stilren teckning, något som gör att en bok kan innehålla så mycket mer utan att bli svårläst.
Maus är ju ett annat genialiskt exempel på det och det är uppenbart att Art Spiegelman har haft ett finger med i skapandet av karaktärerna även till
Stad av glas. Han lär ha kallat serieromanen för "a breakthrough work" i det förord som dock saknas i den utgåva jag har. Och ser man till det sätt på vilket text och bild skapar en suggestiv stämning i Mazzucchellis och Karasiks tolkning är det svårt att inte tycka att serieromanen i detta fall överträffar originalet.
