Av Anneli Furmark
(Stockholm, 2009)
Galago
Berättelsen i sig är enkel. Signe springer på en irrande Strindberg en vinterkväll i Tegnérlunden och visar honom hem till hans lägenhet på Drottninggatan. Dagen därpå bestämmer hon sig för att söka upp honom igen och de tillbringar en dag tillsammans i Blå tornet. De äter en bit mat och konverserar. Mer än så händer inte och det är dialogen mellan Signe och Strindberg som är central i boken. Signe vill ställa Strindberg till svars och samtidigt försöka förstå. Vem är denne författare, vars personlighet och konstnärskap förbryllat och förtrollat generationer av läsare?
Signe är en ung kvinna i 2000-talets Stockholm. Strindberg är en åldrad man som på ett magiskt sätt hamnat 100 år fel i tiden. Han är vår mest kända författare, hon är en litteraturstudent från Bagarmossen. Trots dessa kontraster finns det redan från början en påtaglig ömhet mellan dem båda. En vilja att mötas och förstå det som känns obegripligt. Furmarks Strindberg är ensam, utsatt, placerad i en tid där han inte hör hemma. Kanske precis samma Strindberg som vi hade mött om det var Signe som besökt hans samtid, och inte tvärt om?
Det jag tycker bäst om med Anneli Furmark är hur hon alltid lyckas skapa trovärdiga karaktärer. Även om hon här låter en verklig person, Strindberg, vara en en av huvudkaraktärerna, måste hon ändå se till så att läsaren finner honom trovärdig, mänsklig. Kanske är det också just det som varit Furmarks syfte med boken? Att hon på 62 sidor lyckas med något som många kämpar med genom ett helt författarskap, och som få alls klarar av, är mästerligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar