Med eller utan dig

Av Jenny Berggrund
Göteborg (2012)
Optimal Press

Det här är en bok om Ink och hennes vänner Kaj, Stella och Fia som alla bor i Göteborg. Ganska tidigt får man veta att en av deras vänner försvunnit efter en sen utekväll och sedan hittats död. Hur vännen har dött får man reda på i slutet av boken, men Ink vägrar tidigt tro att det bara rör sig om en olycka.

Vännens död är dock bara en ramberättelse, det är Inks och hennes vänners lite trassliga relationer som hela tiden är i fokus. Det blir många fester, ogenomtänkta ligg, förhållanden som bryts upp, förhållanden som återupptas, lite svartsjuka och givetvis olycklig kärlek. Det finns mycket att känna igen sig i.

Jag tycker dock aldrig riktigt att jag får kontakt med någon av karaktärerna, även om de är trovärdiga och välutmejslade. Särskilt irriterar jag mig på att jag inte alls blir berörd av ramberättelsen. Den knyts aldrig helt till resten av händelserna och egentligen är alla historier ganska löst hängande. Kanske lite som det faktiskt är i verkliga livet? Relationer kommer och går, vänner bråkar och blir sams, någon orkar inte vänta på att bli upptäckt och älskad, en annan flyttar utomlands, en kär vän dör utan att man förstår varför ... Saker och ting hänger sällan ihop på det sätt som man kanske vill få det till att göra.

Bokens styrka är helt klart dialogen. Och tecknandet är verkligen perfekt för den här sortens berättande. Jenny Berggrund har lyckats få till ett träffsäkert utsnitt från ett ungt Göteborg anno 2012.

Seriecentrum i Stockholm?

Förra helgen traskade jag i väg till Arkitekturmuseet för att se Joanna Hellgrens utställning och höra mig för lite om museets nyväckta intresse för svenska serier. Under höstlovet var dagliga workshoppar inplanerade och denna lördag bjöds det även in till samtal om de svenska seriernas framtid.

Det visade sig bli en lång och intressant diskussion mellan tecknare, förläggare, arkitekter och publiken, och mitt i allt avslöjades även nyfödda planer på ett kommande seriecentrum i Stockholm. Seriefrämjandet och Stockholms stad har tydligen precis börjat undersöka möjligheten att skapa en knutpunkt i huvudstaden där serieintresserade från hela landet skulle kunna samlas och dit även internationella gäster i så fall skulle bjudas in.

Äntligen! Det vore ju fantastiskt om vi i Stockholm kunde få något som motsvarar Malmös Mazetti. Med plats för studior, filmvisning och kanske rent av en skola. (Det ryktas nämligen även om att det kommer att finnas utrymme för en ny serieskola framöver.) Jag skulle flytta in på en gång.

Men samtidigt: där satt vi ju på ett av stadens mest populära museer och pratade serier. Är det inte ganska fantastiskt när man tänker efter? Hur länge har man inte gått och väntat på att etablissemanget ska få upp ögonen för tecknade serier och på att dagstidningarnas kultursidor ska behandla serieskapare på samma sätt som poeter, målare, författare eller arkitekter? Om serierna nu äntligen har börjat få ta plats på museer, teatrar och gallerier, är det då så smart att plötsligt flytta ut och stänga in sig i en egen byggnad i någon närförort?

Nä, jag har faktiskt ingen lust att buras in igen på tryggt avstånd från allt som är Fint. Jag vill kunna läsa mina serier på Stadsbiblioteket, spana in seriebubblor på Konstfacks vårutställning och gå på samtal om seriernas utveckling på ett museum.

Jag vill ha en framtid där serierna får vara med på lika villkor. Jag har fått nog av utanför.


(Passa på att se Joanna Hellgrens utställning före den 11 november!) http://www.arkitekturmuseet.se/utstallningar/joannahellgren/

Elin under havet

Av Sofia Malmberg
Stockholm (2012)
Rabén & Sjögren


När Elin loggar in på nätet för att hitta en kampsportsklubb i staden där hon bor dyker André upp på chatten. Hm, tänker du. Ja, precis. Ganska snart visar han sig ha helt andra saker än kampsportslektioner i sikte.

Elin under havet är Sofia Malmbergs debut. Men tekniken är proffsig och varje ruta känns genomtänkt - nästan by the book, vilket både imponerar och samtidigt ger ett lite stelt intryck. Även helhetsintrycket blir tyvärr i slutändan också lite stelt. Kanske för att jag inte kan släppa känslan av att det skulle kunna vara en beställningsbok från någon social myndighet. Om den historia som inleder boken i stället långsamt hade framträtt i form av återblickar hade fokus kanske hamnat mindre på de risker som kan finnas med internetsurfande och mer på Elins upplevelse och utanförskap.

Däremot tycker jag verkligen om partierna där Elin drömmer sig bort under havet för att komma ifrån det svåra som har hänt henne. I slutet av boken hugger Elin av de långa tentakelväxter som under ytan sträcker sig efter henne innan hon seglar i väg i en hemmagjord luftballong. Då känns på ett bakvänt sätt själva historien som mest påtaglig och nära. Några få rutor kan ibland säga så mycket mer än 40 inledande sidor.

Do Androids Dream of Electric Sheep?

Av Philip K. Dick
Tecknad av Tony Parker
(Los Angeles, 2011)
Boom! Studios

Jag tror inte att det finns någon film jag har sett fler gånger än den fantastiska science fiction-rullen Blade Runner. För många år sedan skaffade jag även boken som filmen är baserad på, Philip K. Dicks klassiker Do Androids Dream of Electric Sheep? Den skiljer sig ganska mycket från filmen, men den där dystopiska stämningen och känslan av förgänglighet och desperation finns i båda.

För något år sedan gavs boken ut i serieform. Manuset är plockat rakt av från boken, något som man först tycker är toppen, men som ganska snart gör formen lite styltig. (Alla "She said calmly", "He stared at her" och "Rachael said" känns minst sagt överflödiga i seriesammanhang.)

Manuset är dock något man hade kunnat leva med bara illustrationerna hade matchat texten. Nu råkar de vara bland de fulaste jag sett någonsin. Efter bara någon sida måste jag läsa vad det står på pärmen igen. Jo, det står fortfarande "EISNER AWARD NOMINEE" i versaler. Och boken är faktiskt från 2011 och inte från 1998, då dylika övertoningar gjorda med halvtaskiga datorprogram hade kunnat ursäktas. Alla munnar ser snarare ut som lägre sittande kroppsöppningar i den bakre regionen. Näsorna är blanka och sitter ofta så snett att Stephen Frys snok skulle framstått som förhållandevis rak om han plötsligt dykt upp i en biroll. Det är faktiskt så dåligt tecknat att man knappt kan känna igen en person från en ruta till en annan.

I slutet på samlingsalbum nr 5 finns en smygtitt på uppföljaren Dust to Dust, som i stället är tecknad av Robert Adler. Denna miniserie verkar varken tyngas av ursprungsmanuset eller ovan nämnda grafiska problem. Skaffa den i stället. Hade jag gjort det hade jag sluppit gå runt och tänka på att munnar kan ha en skrämmande likhet med utdragna rövhål insmorda i vaselin.

Sätt att se

Av Niklas Asker
Göteborg (2010)
Optimal Press

Jag tjatar ju ofta om att jag vill läsa mer episka serier på svenska. Den här missade jag dock helt när den kom 2010, så jag kanske ska sluta gnälla och börja ha bättre koll på vad som faktiskt finns där ute.

Om jag fattat rätt kom boken först ut som Second Thoughts på Top Shelf i USA, vilket i så fall förklarar varför jag tyckte att den kändes så amerikansk i stilen. Eller är det helt enkelt så att jag inte har något annat än just amerikanska motsvarigheter att jämföra med inom genren? Det känns lite som att läsa en rockig version av Craig Thompson eller Nate Powell, som båda dessutom hör till Top Shelf-stallet. Jag kan inte låta bli att tänka att jag troligtvis inte hade trott att Niklas Asker var svensk om jag hittat den amerikanska utgåvan först. Det irriterar mig lite.

Själva berättelsen har man läst förr, men i detta fall i form av två parallella (eller?) historier som författaren växlar mellan. Vi får brottstycken ur två förhållanden som på flera sätt påminner om varandra. Ganska tidigt anar man att de kommer att vävas ihop på något sätt och det är det som driver själva läsandet.

Är Niklas Asker månne illustratör eller konstnär vid sidan av serieskapandet? Allt är fantastiskt snyggt tecknat och det är även snyggt rent berättartekniskt. Ja det är så pass snyggt att jag blir ganska oberörd av själva historien, vilket är synd. Men kanske är det meningen? Under ytan verkar det ju finnas en tanke om att vi alla är en del av samma verklighet som hela tiden upprepar sig. En verklighet som kanske inte ens är på riktigt? Hm. Jag kanske måste läsa om boken. Second Thoughts - second reading.

Kiki från Montparnasse

Av Catel & Bocquet
Stockholm (2011)
Kolik förlag

Jag läste Kiki från Montparnasse för några år sedan när den gavs ut på franska, men eftersom min skolfranska är aningen knackig har jag gått och längtat efter att den skulle komma på svenska. Kolik förlag, tack ännu en gång för att ni finns!

Kiki från Montparnasse är inte bara ett underklädesmärke, utan även en kvinna vid namn Alice Prin som levde i Paris under det glada 20-talet. Och nog förtjänar hon att bli ihågkommen för så mycket mer än för sina underbyxor.

Det här är ett starkt porträtt av en kvinna som vågade ta plats och som försökte hanka sig fram i en konstnärsvärld där kvinnan kanske först och främst var föremål snarare än upphovsman. Nog drog hon nytta av sina talanger för att arbeta som modell (hon stod modell för flera av historiens mest framstående konstnärer), men det är just det faktum att hon fanns på båda sidor av staffliet som är intressant.

Boken är bortåt 400 sidor lång, vilket kanske kan verka mastigt men som nog är nödvändigt. För även om man får en ganska lång skildring av hennes tuffa start i livet så är det inte utan att man ändå fort fastnar i hennes glättiga yttre. En tår på en parkbänk glöms snabbt bort när Kiki senare fäller en spydig kommentar eller ger någon en rejäl åthutning. Man förförs och tänker att hon träffar alla män och lyfter på kjolen för att hon själv vill det och att det snarare är hon som utnyttjar männen än tvärt om. Det är egentligen först när hennes sista år av missbruk skildras som man påminns om att det ju aldrig är så enkelt. Var går egentligen gränsen för vad som är frivilligt och inte?

Något som i alla fall är alldeles uppenbart är att Kiki inte går att skildra som bara det ena eller det andra. Troligtvis var hon allt på en gång: nattklubbssångerska, modell, konstnär, skådespelare, älskarinna. Och framförallt: beundrad.