Prins Charles känsla

Av Liv Strömquist
(Stockholm, 2010)
Galago

Prins Charles välkända kommentar om sin kärlek till Diana ("Yes ... Whatever love means.") är själva startskottet i Liv Strömquists senaste serieroman. Hans stenansikte till trots måste jag dock ovilligt erkänna att han har en viss poäng. Otaliga gånger har jag själv lagt till exakt samma kommentar, om än tyst i mitt eget huvud. För även om den där stormande, överväldigande känslan finns inom en, så är det så svårt att samtidigt inte vilja lägga till en kommentar som på något sätt understryker ett avståndstagande till hela grejen.

Jag vill inte vara Whitney, Gry, Victoria eller någon annan av de personer som i boken på olika sätt får representera Normen. (Möjligen Nancy Reagan, om hon nu var kommunist.) Inte för att kvinnorna eller männen hos Liv Strömquist blir platta offer för en struktur, de är bara helt enkelt bra exempel på hur vi så förtvivlat försöker förhålla oss till den gräns som hela tiden finns där. Denna gräns som är en del av den sociala institution som våra kärleksrelationer blivit efter övergången från den ekonomiska överenskommelse som äktenskapet tidigare var. Mer och mindre välkända vetenskapliga teorier blandas med exempel från litteraturen, sit-coms, populärmusiken, politiken eller karaktärer som skulle kunna vara tagna från din eller min vardag. Vi har redan sett flera som har provat på samma knep, men ingen gör det så bra som Liv Stömquist.

Jag älskade Einsteins fru, men här träffar Liv Strömquist om möjligt ännu mer mitt i prick. Att läsa Prins Charles känsla är inget mindre än en lektion i äktenskapets historia och en timmes relationsterapi. Något som jag tror både jag och de flesta jag känner är i större behov av än på länge. Tack, Liv! Denna bok kom inte en sekund för tidigt.

Svinet

Av Åsa Grennvall
(Stockholm, 2010)
Galago

Svinet är Åsa Grennvalls sjunde serieroman och utan tvekan den hittills obehagligaste. Boken presenterar fem olika kvinnor och ett svin, Dan. Genom boken skildras ingående hur Dan på olika sätt misshandlar kvinnorna, en efter en, både psykiskt och fysiskt. Först får vi möta Gisela, sedan hennes vän Mia, sedan Ginger och Bea. Till sist även Dans mor.

Det är trasiga människor vi möter. Förstörda av år av dåligt självförtroende, missbruk och av Dans misshandel. Alla relationer som finns mellan bokens karaktärer är mer eller mindre destruktiva. Vänner sviker varandra, sjukvårdspersonalen är kylig och distanserad, föräldrarna vill inte förstå. Ett tag orkar jag knappt vända sidorna av dess enorma tyngd och då tappar även karaktärerna en del av sin trovärdighet. Modern är den enda som mot slutet fortfarande berör, kanske för att hon också är den enda som både får vråla ut både ett genuint hat och en hopplös kärlek till sin son.

Grennvalls teckningar förstärker som alltid de känslor hon vill förmedla. Det är svårt att värja sig mot de överdrivna ansiktsuttrycken och de enkla konturerna. De tidigare böckerna har dock ofta haft en gnutta hopp någonstans. I en låtsaskompis, eller en pickninck. Här finns det inga förmildrande omständigheter. Jag gjorde misstaget att läsa den här boken när jag var trött och lite nedstämd. Gör inte det.

August och Jag

Av Anneli Furmark
(Stockholm, 2009)
Galago

Berättelsen i sig är enkel. Signe springer på en irrande Strindberg en vinterkväll i Tegnérlunden och visar honom hem till hans lägenhet på Drottninggatan. Dagen därpå bestämmer hon sig för att söka upp honom igen och de tillbringar en dag tillsammans i Blå tornet. De äter en bit mat och konverserar. Mer än så händer inte och det är dialogen mellan Signe och Strindberg som är central i boken. Signe vill ställa Strindberg till svars och samtidigt försöka förstå. Vem är denne författare, vars personlighet och konstnärskap förbryllat och förtrollat generationer av läsare?

Signe är en ung kvinna i 2000-talets Stockholm. Strindberg är en åldrad man som på ett magiskt sätt hamnat 100 år fel i tiden. Han är vår mest kända författare, hon är en litteraturstudent från Bagarmossen. Trots dessa kontraster finns det redan från början en påtaglig ömhet mellan dem båda. En vilja att mötas och förstå det som känns obegripligt. Furmarks Strindberg är ensam, utsatt, placerad i en tid där han inte hör hemma. Kanske precis samma Strindberg som vi hade mött om det var Signe som besökt hans samtid, och inte tvärt om?

Det jag tycker bäst om med Anneli Furmark är hur hon alltid lyckas skapa trovärdiga karaktärer. Även om hon här låter en verklig person, Strindberg, vara en en av huvudkaraktärerna, måste hon ändå se till så att läsaren finner honom trovärdig, mänsklig. Kanske är det också just det som varit Furmarks syfte med boken? Att hon på 62 sidor lyckas med något som många kämpar med genom ett helt författarskap, och som få alls klarar av, är mästerligt.

Om någon vrålar i skogen

Av Malin Biller
(Göteborg, 2010)
Optimal Press

Om någon vrålar i skogen är ett av de mest gripande och ärliga självbiografiska verk jag har läst och troligtvis även den bästa svenska serieromanen år 2010. Det är en berättelse om en uppväxt av utanförskap och övergrepp, men även om sann vänskap och om att hitta sin rätta plats i livet.

Boken har ett ovanligt stort format och är inbunden, med en grön klotrygg. En eloge till Optimal som vågat kosta på i tider som dessa. Det enda som är lite tråkigt är att kvaliteten på textningen varierar något, men det påverkar inte det genomgripande intrycket nämnvärt.

Jag har bara läst kortare alster av Malin Biller tidigare och var därför oförberedd på det proffsiga manuset. Storyn är snyggt sammanvävd och genom hela boken finns återkommande teman som skogen, spöken, hemligheten om övergreppet och olika citat från låttexter (helst Beatles). Boken är helt i klass med en annan självbiografisk favorit, Mats Jonssons Pojken i skogen från 2005. Båda är mästerverk inom en genre som annars ibland kan kännas lite trött och sliten.

Till alla jag legat med

Av Mikael Sol
(Stockholm, 2008)
Kartago förlag

Det har gått två år sedan Till alla jag legat med släpptes, men det händer att jag tar fram och läser den ibland när jag känner att jag behöver få perspektiv på delar av mitt liv (se omslaget). Det här är dock en lite jobbig bok att både införskaffa och läsa. Jobbig för att det är jobbigt att:

1. Plötsligt förstå hur det känns att köa för att köpa porr på Statoil.
2. Typsnittet inte passar med teckningarna. Man hade verkligen velat ha handtextat istället.
3. Man känner igen sig pinsamt ofta och det är inte så roligt att bli påmind om sitt eget utebajsande, loftsängshat, nakenposerande och you name it.
4. Komma på att man nog ska bli celibat.
5. Hela tiden tänka på Kerstin Thorvall.


Det snyggaste i boken är när Mikael Sol på några få ställen blandar seriefigurerna med mer realistiska teckningar, och det är även då det känns som om berättelsen lyfter något. När karaktärerna ibland verkar lite uttryckslösa med sina runda huvuden och ögonprickar ger dessa teckningar dem mer djup. Kontrasten är genialisk och hade gärna fått användas på fler ställen. Enkelt men effektfullt.