Seriescenen på bokmässan 2011

Förläggare från Sveriges serieförlag diskuterar drivkraften bakom respektive förlags utgivning. Det blir dock riktigt intressant först när man kommer in på framtiden och tänkbara hot mot branschen. Rolf Classon nämner vikten av de små bokhandlarnas existens och att man t.ex i Frankrike har löst problemet med konkurrensen med internetbokhandlarna genom att ge de mindre statligt stöd. Johannes Klenell nämner den tröga marknaden som ett annat hot. Josefin Svenske är dock den som sticker ut mest i sällskapet både med Koliks utgivning och åsikter om sexismen som ett viktigt hot. Alla verkar dock överens om att dagens kulturpolitik troligtvis är det mest alarmerande i sammanhanget.

Panelen landar ändå i något positivt: En stark tro på fler aktörer på seriemarknaden och ännu mer kvalitetesböcker framöver.

Mats kamp

Av Mats Jonsson
(Stockholm 2010)
Galago

Herrejösses vad jag har längtat efter det här albumet. Och då menar jag inte bara efter just Mats Jonssons skildring av sitt liv som gift och pappa, utan även efter en självbiografisk serie överhuvudtaget som visar var skåpet ska stå.

När Mats Jonsson slog igenom med Hey Princess 2002 var det som om seriesverige tog en helt ny vändning: Plötsligt var själva storyn viktigare än skickligheten med pennan och Stockholms 70-talister fick sin första riktiga generationsserieroman.

Flera bra serieskapare dök upp i Mats Jonssons kölvatten och 2000-talets första decenniums seriealbum skulle självklart vara självbiografiska. Men många undrade vad Mats Jonsson skulle skildra när minnet av 90-talets indie-Södermalm bleknade. Rykten gick om att han skulle ta sig an projektet att skildra hela sitt liv i serieform och att nästa roman skulle spola tillbaka tiden till uppväxten i Kramfors, tiden före Unga Norrlänningar (1998).

Jag gråter sällan när jag läser böcker eller tittar på film, men Pojken i skogen (2005) gick rakt in i min egen barndoms utanförskap och osäkerhet. De sista sidorna i mitt exemplar av boken är fortfarande lite buckliga. Jag tror det var först nu jag verkligen begrep vilken stor berättare som finns i Mats Jonsson.

Så till Mats kamp. Ärligt talat: Hur många trodde på det här projektet egentligen? Äktenskap. Faderskap. Finns det något alls i detta som inte darrar på klichéns rand? Nej, antagligen inte. Men samtidigt är det ju just när konsten liksom är på gränsen att bli patetisk som den är som mest intressant. Det är där utmaningen finns och det är då det samtidigt kan bli riktigt, riktigt bra. Tjusningen med självbiografiska serier är lite som med bodysynth: Man vet aldrig om det blir totalt olyssningsbart eller helt lysande.

Det tar en stund innan jag riktigt kommer in i Mats kamp. Men någonstans efter skildringen av infernot på föräldrakooperativet Tok-Klok släpper det. Eller snarare, det är då det känns som om kampen blir på riktigt och som det där jonssonska pendlandet mellan hybris och självhat blir på allvar.

Men det briljanta med denna roman är att en annan sida tar över handen. När Mats efter några öl försöker sova på madrassen på vännens golv kan han inte sluta tänka på dottern Ellen därhemma. Bland folkmassorna i Tokyo övergår frihetskänslan i en kärleksförklaring till frun och livskamraten Victoria. Sällan har en så skakig tecknarhand så träffsäkert skildrat det där stora. Den sjävbiografiska romanen är räddad. Igen.

Make Me A Woman

Av Vanessa Davis
(Montreal 2010)
Drawn & Quarterly

Har jag sagt det förr?:
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJÄLVBIOGRAFISKA SERIER!
I alla fall på de som uppfyller de tre stora klyschorna inom genren:

1. Jag tecknar hellre än bra
2. Jag handtextar som en sjuåring
3. Allt som är sant är intressant

Man tycker ju att de flesta borde ha gått vidare efter den nu mer än tio år gamla boomen, och just därför hoppas jag fortfarande på att det ska finnas russin därute att plocka ur kakan. Någon som vågar ta genren ett steg längre.

Jag hade ganska höga förväntningar på Vanessa Davis Make Me A Woman, mycket på grund av redaktörens entusiastiska baksidestext. Men redan efter några sidor slås jag av att jag inte begriper ett dyft. Tecknarstilen är käck och lite rörig och varje historia är på en eller några enstaka sidor, vilket får mig att tro att det ska finnas en komisk avrundning eller någon poäng i slutet, men jag är som ett frågetecken vid varje "The End!".

Visserligen vet jag inte så mycket om hur det är att gå på en judisk skola, eller att spendera sommaren på ett läger för överviktiga barn, men det ska ju inte spela någon roll. Var är igenkänningsfaktorn, var är kommunikationen med läsaren? Det är mest som att bläddra i någon okänds fotoalbum med bild efter bild på glada personer i lustiga hattar som skrattar åt något internt skämt. Jag står utanför och tittar på. Och ganska snart bestämmer jag mig för att hitta på något roligare att göra.

Fun Home

Av Alison Bechdel
(New York 2007)
Mariner Books

De är flera år sedan Fun Home släpptes i USA och flera år sedan jag själv införskaffade ett exemplar. Att boken skulle bli ett av de där maratonprojekten hade jag inte trott då. Förutsättningarna för att det här skulle bli en serie jag bara slukade var så många, och därför blev kanske besvikelsen större än boken förtjänade.

Det här är trots det en bok jag verkligen kan rekommendera. Jag gillar Bechdels tecknarstil och det är både snyggt och välskrivet. Långt över medel! Den självbiografiska spaningen efter en fadersrelation som flytt, och som medan den existerade var väldigt komplex, är en som jag, och troligen många med mig, kan känna igen sig i. Samtidigt är de många litterära korsreferenserna och genomgående jämförelserna med klassiska verk inom olika genrer definitivt något en boknörd kan grotta ner sig i. Dock blir själva redogörelsen ganska tung och läsningen långsam. Kanske hade jag inte fastnat på samma sätt om jag valt den svenska översättningen Husfrid (2009 på Galago), men det är ändå svårt att komma ifrån att Bechdel medvetet har valt att lägga stor tyngd på just texten, snarare än att låta bilderna föra historien framåt. Det finns dock flera exempel på hur bilderna får tala för sig själva och på olika sätt säga det i texten osagda, men jag hade nog gärna sett att textmassan varit något mindre svårgenomtränglig. Mest för att själva läsupplevelsen blir så mycket mindre njutbar när man tvingas avbryta den med jämna mellanrum för att mäkta med.

Jag lade idag slutligen ifrån mig boken med en känsla av att kanske den andra läsningen trots allt blir den bästa. Och att en bok alls är värd en snar återkomst måste väl ändå ses som ett gott betyg?

Umbra

Av Elin Fahlstedt
(Stockholm 2011)
Kolik förlag

Kolik börjar mer och mer profilera sig som det mest spännande nya förlaget inom seriesvängen. Den senaste och kommande utgivningen har på något sätt satt fingret på vad jag har saknat i hyllan: serieromaner med fantasi och udd!

Elin Fahlstedt är ett helt nytt namn för mig när det kommer till svenska serietecknare, något som såklart väcker viss nyfikenhet. Umbra är hennes debutroman, vilket man möjligen kan skönja lite i kompositionen, men knappast när det kommer till det personliga uttrycket.

Jag fastade direkt för bokens karaktärer, som är genomtänkta och vältecknade. Stilen känns lite som Joanna Hellgren korsat med manga korsat med (ja, kanske lite?) Hans Arnold. I vilket fall är det charmigt och snyggt och man kommer snabbt in Fahlstedts värld där vi får möta föräldralösa Ethel, en nyckeltandad väktardrake vid namn Batra, en vildvittreliknande hämndlysten fågelhäxa och en pojke utan skugga.

Mer av detta! Jag vill gärna se fler serier av Elin Fahlstedt, där hon vågar ta ännu mer plats. Den här sortens serier tycker jag bäst kommer till sin rätt om de får berättas långsamt och suggestivt, medan presentationen av karaktärer och miljöer får ta den tid de behöver.

Och gärna handtextat nästa gång!