Juni + Församlingen

Av Julia Thorell
Stockholm (2012)
Kartago

Av Thomas Olsson
Stockholm (2013)
Orosdi-Back

De självbiografiska serieromanerna har duggat ganska tätt de senaste åren. Dock kan man inte påstå att genren har utvecklats särskilt mycket, vilket kan tyckas lite märkligt. En bok som ändå skiljer sig lite från mängden är Julia Thorells Juni, som gavs ut förra året på Kartago förlag. Jag kunde inte låta bli att falla pladask för den charmiga tecknarstilen och det stora mått av självdistans som annars ofta saknas när det kommer till uppväxtskildringar

Boken handlar om Juni som på sommaren bor med sin pappa i ett hippiekollektiv där Roger Pontare dansar schamandanser och barnen får springa fritt i skogen. Det som kan verka som en idyllisk uppfostran lämnar dock Juni utan verktyg att hantera många av de förväntningar, normer och krav som finns i hennes vuxna omgivning. ”Det är samma sak som att växa upp i en religiös familj fast tvärtom!” skriker hon till sin far, som vid mer än ett tillfälle får stå till svars för Junis humörsvängningar och utanförskap.

En annan delvis självbiografisk roman som gav ut i dagarna är Thomas Olssons Församlingen. Det här är en bok som jag verkligen har sett fram emot att läsa, eftersom jag själv vuxit upp i en religiös familj och vet precis vad det innebär att leva med vissa ramar som man både formas av och tar avstånd från på samma gång. Tommys familj är en del av en frireligiös sekt som varken tillåter ogudaktig rockmusik, nära umgänge med det motsatt könet eller något leverne överhuvudtaget som avviker från deras strikta bibeltolkning. Tommy verkar först trygg i denna omgivning, men med åren börjar han få allt svårare att förstå de snäva förhållningsregler som sätts upp av församlingen.

Tydliga paralleller finns så klart mellan uppväxtskildringarna i Juni och Församlingen, men medan Julia öppet konfronterar sin far och reagerar med ilska och frustration, verkar Tommy mest flyta med. Uteslutningen från församlingen kommer varken som ett straff eller som en lättnad.

Båda böckerna väcker frågor: På vilket sätt präglas man av sin uppväxt? Hur vet man vilka val som är ens egna? Och kanske viktigast av allt: Är utanförskapet något som den som vuxit upp med avvikande regler tvingas bära med sig resten av livet, eller går det att på något sätt hitta en egen, självvald väg att ta sig fram på?

Nattbarn

Av Hanna Gustavsson
Stockholm (2013)
Galago

Högstadiet. Tre år som på något sätt lyckas med konsten att vara ett enda långt maraton av förnedring, osjälvständighet och tristess, samtidigt som lyckan består av en Cornettostrut eller en begagnad skiva med Iron Maiden-hits.

Ingrid är 14 år och trots att hon är den person vi hela tiden får följa i boken känns det som om hon mest är en bifigur. En statist i sin egen självbiografi. När hon inte suckar över skolgympan sitter hon vid datorn eller hasar runt i huvudstaden med dålig hållning.

Liksom i verkligheten händer det inte så mycket, samtidigt som en hel del pågår utan att det märks. Skolfotografen lägger handen på Ingrids lår när de tittar på Idol i förortskollektivet, det snattas chips, porrsurfas och stirras på mobiltelefoner mellan alla ”vet inte”. Och kanske är Ingrid bisexuell, precis som bästa vännen Julia.

Nattbarn är en skickligt berättad och tecknad debutroman av Hanna Gustavsson. Men som läsare måste du lägga märke till detaljerna, för det är där det gnistrar till. När Ingrids mamma ska sova över hos knäckebrödstuggande Bosse har hon köpt Findus sprödbakade fisk som ska gå snabbt och lätt att värma i mikron. Det är bara det att Ingrid är vegetarian. Och i mitten av boken slänger en person på tunnelbanan bara ur sig frågan om Ingrid är en kille eller en tjej.

Nä, det är sällan särskilt upplyftande. Men på sista sidan ler faktiskt Ingrid. Och även om det är på ett skolfoto som troligtvis kommer att gå raka vägen ner i sopkorgen, så känns det på något sätt hoppfullt.

Smurfar eller smurfer?

Kanske kan denna ruta från det klassiska albumet Smurfbråk och bråksmurfar sätta punkt för den ständiga diskussionen om huruvida det heter smurfar eller smurfer?

Albumet har förresten alltid hetat just Smurfbråk och bråksmurfAR. En helt okej lösning på den svåröversatta franska titeln Schtroumpf Vert et Vert Schtroumpf.

Men det man inte kan låta bli att undra är om vi har blivit mer språkkonservativa på sistone? När serien översattes till svenska år 1979 verkade man inte ha något problem med att växla lite mellan användandet av ändelserna -er och -ar. Smurfarna säger exempelvis både "jordsmurfar" och "hasselsmurfer" på en och samma sida i albumet.

Kanske borde vi dessutom ta till oss av själva innehållet och fundera lite mer över om det är så viktigt det här med vad man kallar saker och ting? Vi skippar väl den streckade linjen, hämtar en smurfskruv, eller en korksmurf, och höjer ett glas för att fira att detta fina album ges ut på nytt till sommaren. (Bokförlaget Semic). Håll utkik!