Inferno

Av Fabian Göranson
(Stockholm 2010)
Kolik förlag

Det var länge sedan jag skaffade och började läsa Fabian Göransons Inferno, men av någon anledning har min läsning blivit ett litterärt maraton. Boken är en bearbetning av August Strindbergs mest svårgenomträngliga verk, som skildrar Strindberg själv på gränsen till galenskapen.

I första halvan av boken går det hela tiden att följa med i Strindbergs tvära kast. Beslutet att ge upp författandet, korrespondensen med hustrun Frida, sjukhusvistelsen och de första experimenten med svavel. Men ju mer Strindberg glider in i Infernokrisen, desto svårare är det att frambringa någon vidare läslust. Galenskap radas på galenskap tills jag helt tappar intresset för Strindbergs utveckling.

Illustrationerna är fantastiska och passar skildringen av Strindbergs kris hand i handske. Det är snarare Strindberg som person som jag slutar finna intressant, helt i kontrast till Anneli Furmarks gestaltning av författaren i August & jag. Här är Strindberg svår att både förstå och känna sympati för, vilket troligtvis är helt i linje med den person vi möter i ursprungsverket. Göransons Inferno är en skicklig bearbetning, men likt Anneli Furmark vill jag hellre möta en annan Strindberg. En person som man kan relatera till och även ursäkta. Men kanske kräver det ett alltför långt steg bort ifrån verklighetens Strindberg?

Katten och kimonon

Av Nancy Peña
(Stockholm 2010)
Kolik förlag

En sidenvävare dekorerar en vacker kimono prydd med katter till sin chefs dotter för att vinna hennes hjärta. Hon besvarar inte hans känslor, vilket leder till en kamp mellan dem båda utan lyckligt slut. En av katterna från kimonon vandrar dock vidare genom boken och stöter på ett gäng sjömän, en känd detektiv och hans följeslagare samt en flicka och hennes moster, vars öden vävs samman.

Boken är något av en blandning mellan Alice i Underlandet och en japanska folksaga. Själva berättelsen är trots de många karaktärerna ganska stillsam och bjuder inte direkt på några överraskningar. Det är framförallt tecknandet jag faller för. Bilderna är originella genom att både vara vackra och samtidigt ha en viss udd. Och så är det sådär svart och tuschigt som jag helst vill ha det.

Koliks satsning på yngre franska tecknare är efterlängtad. Att inleda med att ge ut Nancy Peña är dock ingen självklar start. Jag gillar verkligen, verkligen, hennes ambition att blanda historiska miljöer med magi och moderna teman, men det är samtidigt lite svårtillgängligt. Jag känner någonstans att jag har missat en viktig poäng. Varför är Sherlock Holmes med? Finns det litterära kopplingar jag inte begriper? Men det väcker ändå en viss nyfikenhet. Man vill läsa mer, och jag hoppas på fler liknande utgivningar framöver. Törs man hoppas på uppföljaren till Katten och kimon (Tea party, som släpptes 2009 i Frankrike) eller ännu hellre Le cabinet chinois, som var Peñjas debutroman? Eller så får jag helt enkelt ta och fila lite på franskan.