Prins Charles känsla

Av Liv Strömquist
(Stockholm, 2010)
Galago

Prins Charles välkända kommentar om sin kärlek till Diana ("Yes ... Whatever love means.") är själva startskottet i Liv Strömquists senaste serieroman. Hans stenansikte till trots måste jag dock ovilligt erkänna att han har en viss poäng. Otaliga gånger har jag själv lagt till exakt samma kommentar, om än tyst i mitt eget huvud. För även om den där stormande, överväldigande känslan finns inom en, så är det så svårt att samtidigt inte vilja lägga till en kommentar som på något sätt understryker ett avståndstagande till hela grejen.

Jag vill inte vara Whitney, Gry, Victoria eller någon annan av de personer som i boken på olika sätt får representera Normen. (Möjligen Nancy Reagan, om hon nu var kommunist.) Inte för att kvinnorna eller männen hos Liv Strömquist blir platta offer för en struktur, de är bara helt enkelt bra exempel på hur vi så förtvivlat försöker förhålla oss till den gräns som hela tiden finns där. Denna gräns som är en del av den sociala institution som våra kärleksrelationer blivit efter övergången från den ekonomiska överenskommelse som äktenskapet tidigare var. Mer och mindre välkända vetenskapliga teorier blandas med exempel från litteraturen, sit-coms, populärmusiken, politiken eller karaktärer som skulle kunna vara tagna från din eller min vardag. Vi har redan sett flera som har provat på samma knep, men ingen gör det så bra som Liv Stömquist.

Jag älskade Einsteins fru, men här träffar Liv Strömquist om möjligt ännu mer mitt i prick. Att läsa Prins Charles känsla är inget mindre än en lektion i äktenskapets historia och en timmes relationsterapi. Något som jag tror både jag och de flesta jag känner är i större behov av än på länge. Tack, Liv! Denna bok kom inte en sekund för tidigt.