Mara från Ulthar

Av Karl Johnsson
(Stockholm, 2010)
Kolik förlag

Jag är ingen lajvare MEN... Ibland kan jag bara längta efter att få försvinna in i en helt annan värld, långt bort från jobbdeadlines, snabbmakaroner och Ring P1. Tolkien i all ära, men ibland står Frodo en lika mycket upp i halsen som Göran från Trelleborg som gnäller på villaskatten. Därför blev jag väldigt glad när Kolik tidigare i år presenterade Mara från Ulthar, något så ovanligt som en svensk fantasyroman i serieform. Av någon konstig anledning var jag ändå lite skeptisk till att börja med ("Det här är ju bara Lovecraft rakt av"), men efter att en vän köpt boken på SPX och sedan sträckläst den, bestämde jag mig för att ge den en chans.

Den värld man som läsare kliver in i är en av kaosgudar, talande katter och månbestar. I berättelsens centrum står Mara och hennes följeslagare, katten Nardos, som bor i den orientaliska hamnstaden Ulthar. Staden beskrivs i inledningen som "glittrande", men den bild som först möter oss är en rad av kedjade slavar på väg att föras bort av de svarta galärerna. När Maras far, slavhandlaren, möter samma öde som de kedjade männen, söker Mara vänskap och tröst på hustaken med stadens katter. Efter vissa prövningar blir hon accepterad som en i stammen och hennes äventyrslust och nyfikenhet drar snart in katterna i vad som visar sig bli ett sökande efter hennes far.

Visst finns tydliga paralleller till H.P. Lovecraft, men Mara från Ulthar är en bok som kan stå på helt egna ben. Man blir fort fast i Johnssons kaosvärld och efter att själv ha sträckläst boken kan jag inte annat än att hoppas på att det planeras fler i samma anda. Tecknarstilen fick mig ibland att tänka på Miyazakis epos Nausicaä Of The Valley of The Wind, men med betydligt mer tusch. Man är heller inte bortskämd med att manliga svenska serietecknare har en flicka som huvudkaraktär, något som faktiskt inte slog mig förrän jag tog fram och bläddrade i Nausicaä. I Japan är det ju betydligt vanligare, av olika anledningar.

Tack Karl Johnsson och Kolik för en strålande debutroman! Och för att jag slapp tänka på disken och Sven Otto Littorin för några timmar.