Praise to Posy!

Gemma Bovery
av Posy Simmonds
(London, 1999)
Random House

Tamara Drewe
av Posy Simmonds
(London, 2007)
Random House



Jag älskar Posy Simmonds. Hon är kanske i första hand känd som tecknare i The Guardian och har även publicerat ett antal barnböcker. Flera av hennes serier har dock samlats och publicerats som serieromaner och de två senaste, Gemma Bovery och Tamara Drewe är helt enastående.

Huvudpersonerna i båda böckerna är en ung kvinna som desperat söker efter ett förhållande som ska ta dem ur den vardagliga tristessen. Låter det tunt? Pratar vi billig chick lit-pocket? Inte alls. Jag har en känsla av att Simmonds medvetet låtit grundstoryn i båda böckerna vara ganska simpel för att lägga fokus på det hon är intresserad av att gestalta, nämligen karaktärerna och deras utveckling. Gemma Bovary är, som man kan förstå av titeln, en parafras på Flauberts Madame Bovary. Den uttråkade brittiska Gemma Bovery flyr tillsammans med sin strävsamme make till Normadie för att starta ett nytt liv. Men hon är en hopplös romantiker som har svårt att hålla intresset uppe för de projekt som hon kastar sig in i och ganska snart inleder hon en romans med en av grannarna i byn, ett förhållande som dock redan i ett tidigt stadium är dömt att bli både kortvarigt och förödande.

Relationer mellan människor är temat även i Posy Simmonds senaste roman Tamara Drewe. Här möter vi både med- och motgångar i förbjudna romanser, äktenskap, tonårsförälskelser och vänskaper. I centrum står den unga kvinnan Tamara Drewe och flera likheter finns mellan henne och Gemma Bovery. Men det är sällan den person som finns i titeln som är den mest intressanta. I båda böckerna är det bikaraktärerna som står för huvuddelen av berättandet, även om centralgestalten också är med och delger sin version av händelseförloppet. Detta sätt att förlägga berättandet till olika personer är genialiskt. Ingen av karaktärerna blir platt eller perifer eftersom de blir presenterade från flera vinklar. Långsamt växer de olika relationerna fram och steg för steg lär vi känna deras tankar och problem i vardagen. Inte sällan har kommentarerna och berättandet en gnutta av den där typiskt brittiska humorn som gör att det aldrig blir pretentiöst eller högtravande.

Tecknarstilen är enkel och nästan skissartad. Ibland får man känslan av att Simmonds tagit med sig ett block och ett pennskrin med färgade blyertspennor ut och tecknat mitt på den engelska landsbygden. Naturen och karaktärerna är dock skickligt gestaltade och både mimiken och kroppsspråket är trovärdiga. De ramlösa rutorna bryts av med stycken av löpande text i jag-form. Särkilt detta sätt att producera en hybrid av serieroman och vanlig textbaserad bok faller mig i smaken. Likt i t.ex. Watchmen ger textavsnitten ett djup till karaktärerna som denna typ av story kräver.

För det är persongalleriet som gör Posy Simmonds böcker så fantastiska. För en stund blir man en avdankad trädgårdsmästare med kärleksbekymmer, en voyeuristisk fransk bagare eller en uttråkad tonåring i en busskur på landet. Måtte vi snart få lära känna fler av dessa Simmondska karaktärer.