Av Joanna Hellgren
(Stockholm, 2010)
Galago
Frances bor tillsammans med sin faster och farfar efter att hennes pappa har dött under oklara omständigheter. Första delen, Frances, del 1 (Galago 2009), handlar om sökande efter sanningen, efter en lugn vrå, vänskap eller någon att dela vardagen med. Den nyss utgivna andra delen är mer komplex. Här får vi följa flera sammanvävda berättelser som även utspelar sig vid olika tider. En som handlar om vad som skett i det förflutna och två som sedan försöker fånga och återge den på olika sätt.
Joanna Hellgren tecknar bara i blyerts vilket ger karaktärerna en mjukare och något suddigare form. I början tyckte jag att de grå nyanserna mest gav berättelsen en känsla av otydlighet, men allteftersom jag läste blev tekniken mer till en mjuk inramning och något som bidrog till bokens stämning.
Det finns en svag vardagsmelankoli i Frances. Inget är riktigt, riktigt svart och därför känns heller inget helt vitt. Man anar djup och stora känslor, men de kommer aldrig till uttryck utan bor hela tiden inne i de karaktärer vi möter. Både Frances och hennes mamma flyr i tysthet, genom några försiktiga steg bort från förlossningsavdelningen eller in i historiernas värld. Hela tiden befriat från förklarande kommentarer. Stilla flyter berättelsen om Frances fram sida för sida. Det är vackert, unikt och personligt, och Joanna Hellgren är utan tvekan min favorit bland svenska tecknare just nu. Många kommer nog med mig se fram emot den tredje och sista delen, som ges ut någon gång nästa år i Frankrike och troligtvis under 2012 här hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar