Inferno

Av Fabian Göranson
(Stockholm 2010)
Kolik förlag

Det var länge sedan jag skaffade och började läsa Fabian Göransons Inferno, men av någon anledning har min läsning blivit ett litterärt maraton. Boken är en bearbetning av August Strindbergs mest svårgenomträngliga verk, som skildrar Strindberg själv på gränsen till galenskapen.

I första halvan av boken går det hela tiden att följa med i Strindbergs tvära kast. Beslutet att ge upp författandet, korrespondensen med hustrun Frida, sjukhusvistelsen och de första experimenten med svavel. Men ju mer Strindberg glider in i Infernokrisen, desto svårare är det att frambringa någon vidare läslust. Galenskap radas på galenskap tills jag helt tappar intresset för Strindbergs utveckling.

Illustrationerna är fantastiska och passar skildringen av Strindbergs kris hand i handske. Det är snarare Strindberg som person som jag slutar finna intressant, helt i kontrast till Anneli Furmarks gestaltning av författaren i August & jag. Här är Strindberg svår att både förstå och känna sympati för, vilket troligtvis är helt i linje med den person vi möter i ursprungsverket. Göransons Inferno är en skicklig bearbetning, men likt Anneli Furmark vill jag hellre möta en annan Strindberg. En person som man kan relatera till och även ursäkta. Men kanske kräver det ett alltför långt steg bort ifrån verklighetens Strindberg?