Mats kamp

Av Mats Jonsson
(Stockholm 2010)
Galago

Herrejösses vad jag har längtat efter det här albumet. Och då menar jag inte bara efter just Mats Jonssons skildring av sitt liv som gift och pappa, utan även efter en självbiografisk serie överhuvudtaget som visar var skåpet ska stå.

När Mats Jonsson slog igenom med Hey Princess 2002 var det som om seriesverige tog en helt ny vändning: Plötsligt var själva storyn viktigare än skickligheten med pennan och Stockholms 70-talister fick sin första riktiga generationsserieroman.

Flera bra serieskapare dök upp i Mats Jonssons kölvatten och 2000-talets första decenniums seriealbum skulle självklart vara självbiografiska. Men många undrade vad Mats Jonsson skulle skildra när minnet av 90-talets indie-Södermalm bleknade. Rykten gick om att han skulle ta sig an projektet att skildra hela sitt liv i serieform och att nästa roman skulle spola tillbaka tiden till uppväxten i Kramfors, tiden före Unga Norrlänningar (1998).

Jag gråter sällan när jag läser böcker eller tittar på film, men Pojken i skogen (2005) gick rakt in i min egen barndoms utanförskap och osäkerhet. De sista sidorna i mitt exemplar av boken är fortfarande lite buckliga. Jag tror det var först nu jag verkligen begrep vilken stor berättare som finns i Mats Jonsson.

Så till Mats kamp. Ärligt talat: Hur många trodde på det här projektet egentligen? Äktenskap. Faderskap. Finns det något alls i detta som inte darrar på klichéns rand? Nej, antagligen inte. Men samtidigt är det ju just när konsten liksom är på gränsen att bli patetisk som den är som mest intressant. Det är där utmaningen finns och det är då det samtidigt kan bli riktigt, riktigt bra. Tjusningen med självbiografiska serier är lite som med bodysynth: Man vet aldrig om det blir totalt olyssningsbart eller helt lysande.

Det tar en stund innan jag riktigt kommer in i Mats kamp. Men någonstans efter skildringen av infernot på föräldrakooperativet Tok-Klok släpper det. Eller snarare, det är då det känns som om kampen blir på riktigt och som det där jonssonska pendlandet mellan hybris och självhat blir på allvar.

Men det briljanta med denna roman är att en annan sida tar över handen. När Mats efter några öl försöker sova på madrassen på vännens golv kan han inte sluta tänka på dottern Ellen därhemma. Bland folkmassorna i Tokyo övergår frihetskänslan i en kärleksförklaring till frun och livskamraten Victoria. Sällan har en så skakig tecknarhand så träffsäkert skildrat det där stora. Den sjävbiografiska romanen är räddad. Igen.