Make Me A Woman

Av Vanessa Davis
(Montreal 2010)
Drawn & Quarterly

Har jag sagt det förr?:
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJÄLVBIOGRAFISKA SERIER!
I alla fall på de som uppfyller de tre stora klyschorna inom genren:

1. Jag tecknar hellre än bra
2. Jag handtextar som en sjuåring
3. Allt som är sant är intressant

Man tycker ju att de flesta borde ha gått vidare efter den nu mer än tio år gamla boomen, och just därför hoppas jag fortfarande på att det ska finnas russin därute att plocka ur kakan. Någon som vågar ta genren ett steg längre.

Jag hade ganska höga förväntningar på Vanessa Davis Make Me A Woman, mycket på grund av redaktörens entusiastiska baksidestext. Men redan efter några sidor slås jag av att jag inte begriper ett dyft. Tecknarstilen är käck och lite rörig och varje historia är på en eller några enstaka sidor, vilket får mig att tro att det ska finnas en komisk avrundning eller någon poäng i slutet, men jag är som ett frågetecken vid varje "The End!".

Visserligen vet jag inte så mycket om hur det är att gå på en judisk skola, eller att spendera sommaren på ett läger för överviktiga barn, men det ska ju inte spela någon roll. Var är igenkänningsfaktorn, var är kommunikationen med läsaren? Det är mest som att bläddra i någon okänds fotoalbum med bild efter bild på glada personer i lustiga hattar som skrattar åt något internt skämt. Jag står utanför och tittar på. Och ganska snart bestämmer jag mig för att hitta på något roligare att göra.