Praise to Posy!

Gemma Bovery
av Posy Simmonds
(London, 1999)
Random House

Tamara Drewe
av Posy Simmonds
(London, 2007)
Random House



Jag älskar Posy Simmonds. Hon är kanske i första hand känd som tecknare i The Guardian och har även publicerat ett antal barnböcker. Flera av hennes serier har dock samlats och publicerats som serieromaner och de två senaste, Gemma Bovery och Tamara Drewe är helt enastående.

Huvudpersonerna i båda böckerna är en ung kvinna som desperat söker efter ett förhållande som ska ta dem ur den vardagliga tristessen. Låter det tunt? Pratar vi billig chick lit-pocket? Inte alls. Jag har en känsla av att Simmonds medvetet låtit grundstoryn i båda böckerna vara ganska simpel för att lägga fokus på det hon är intresserad av att gestalta, nämligen karaktärerna och deras utveckling. Gemma Bovary är, som man kan förstå av titeln, en parafras på Flauberts Madame Bovary. Den uttråkade brittiska Gemma Bovery flyr tillsammans med sin strävsamme make till Normadie för att starta ett nytt liv. Men hon är en hopplös romantiker som har svårt att hålla intresset uppe för de projekt som hon kastar sig in i och ganska snart inleder hon en romans med en av grannarna i byn, ett förhållande som dock redan i ett tidigt stadium är dömt att bli både kortvarigt och förödande.

Relationer mellan människor är temat även i Posy Simmonds senaste roman Tamara Drewe. Här möter vi både med- och motgångar i förbjudna romanser, äktenskap, tonårsförälskelser och vänskaper. I centrum står den unga kvinnan Tamara Drewe och flera likheter finns mellan henne och Gemma Bovery. Men det är sällan den person som finns i titeln som är den mest intressanta. I båda böckerna är det bikaraktärerna som står för huvuddelen av berättandet, även om centralgestalten också är med och delger sin version av händelseförloppet. Detta sätt att förlägga berättandet till olika personer är genialiskt. Ingen av karaktärerna blir platt eller perifer eftersom de blir presenterade från flera vinklar. Långsamt växer de olika relationerna fram och steg för steg lär vi känna deras tankar och problem i vardagen. Inte sällan har kommentarerna och berättandet en gnutta av den där typiskt brittiska humorn som gör att det aldrig blir pretentiöst eller högtravande.

Tecknarstilen är enkel och nästan skissartad. Ibland får man känslan av att Simmonds tagit med sig ett block och ett pennskrin med färgade blyertspennor ut och tecknat mitt på den engelska landsbygden. Naturen och karaktärerna är dock skickligt gestaltade och både mimiken och kroppsspråket är trovärdiga. De ramlösa rutorna bryts av med stycken av löpande text i jag-form. Särkilt detta sätt att producera en hybrid av serieroman och vanlig textbaserad bok faller mig i smaken. Likt i t.ex. Watchmen ger textavsnitten ett djup till karaktärerna som denna typ av story kräver.

För det är persongalleriet som gör Posy Simmonds böcker så fantastiska. För en stund blir man en avdankad trädgårdsmästare med kärleksbekymmer, en voyeuristisk fransk bagare eller en uttråkad tonåring i en busskur på landet. Måtte vi snart få lära känna fler av dessa Simmondska karaktärer.

Mara från Ulthar

Av Karl Johnsson
(Stockholm, 2010)
Kolik förlag

Jag är ingen lajvare MEN... Ibland kan jag bara längta efter att få försvinna in i en helt annan värld, långt bort från jobbdeadlines, snabbmakaroner och Ring P1. Tolkien i all ära, men ibland står Frodo en lika mycket upp i halsen som Göran från Trelleborg som gnäller på villaskatten. Därför blev jag väldigt glad när Kolik tidigare i år presenterade Mara från Ulthar, något så ovanligt som en svensk fantasyroman i serieform. Av någon konstig anledning var jag ändå lite skeptisk till att börja med ("Det här är ju bara Lovecraft rakt av"), men efter att en vän köpt boken på SPX och sedan sträckläst den, bestämde jag mig för att ge den en chans.

Den värld man som läsare kliver in i är en av kaosgudar, talande katter och månbestar. I berättelsens centrum står Mara och hennes följeslagare, katten Nardos, som bor i den orientaliska hamnstaden Ulthar. Staden beskrivs i inledningen som "glittrande", men den bild som först möter oss är en rad av kedjade slavar på väg att föras bort av de svarta galärerna. När Maras far, slavhandlaren, möter samma öde som de kedjade männen, söker Mara vänskap och tröst på hustaken med stadens katter. Efter vissa prövningar blir hon accepterad som en i stammen och hennes äventyrslust och nyfikenhet drar snart in katterna i vad som visar sig bli ett sökande efter hennes far.

Visst finns tydliga paralleller till H.P. Lovecraft, men Mara från Ulthar är en bok som kan stå på helt egna ben. Man blir fort fast i Johnssons kaosvärld och efter att själv ha sträckläst boken kan jag inte annat än att hoppas på att det planeras fler i samma anda. Tecknarstilen fick mig ibland att tänka på Miyazakis epos Nausicaä Of The Valley of The Wind, men med betydligt mer tusch. Man är heller inte bortskämd med att manliga svenska serietecknare har en flicka som huvudkaraktär, något som faktiskt inte slog mig förrän jag tog fram och bläddrade i Nausicaä. I Japan är det ju betydligt vanligare, av olika anledningar.

Tack Karl Johnsson och Kolik för en strålande debutroman! Och för att jag slapp tänka på disken och Sven Otto Littorin för några timmar.

En kommentar till diskussionen om Galagos kvotering

Det har väl inte undgått någon att det har varit tufft för förlagen den senaste tiden och för att en serietidning eller ett förlag ska kunna gå runt idag krävs att nya målgrupper nås. Så länge jag har levt har både serietecknandet och serieläsandet varit en manlig sysselsättning. Som flicka har man i bästa fall hänvisats till Bamse eller kanske Alverfolket och som vuxen läsare är det nästan ännu mer suspekt att vara kvinna och seriefantast. Att det nu äntligen verkar som om branschen öppnar upp för kvinnor att få en chans är kanske just det som gör att även manliga serieskapare kan få sina alster publicerade i framtiden. Fler kvinnliga läsare behövs om ekonomin ska gå ihop. Ser man det från den vinkeln drabbas inte "någons son", utan kvoteringen kan snarare vara räddningen för en ung tecknare - oavsett kön.

Allt handlar, som vanligt, om att våga se saker på ett nytt sätt. Det är också då de nya möjligheterna presenterar sig när man kört fast i gamla hjulspår. Kanske är just undantagstillståndet i form av kvotering något som leder vidare till nya möjligheter för serieförlagen? Jag hoppas på det. Och Galago ska ha en eloge för att de vågar.

Länk till artikeln i Dagens Nyheter.

Stad av glas

Till landet i sommar valde jag att bland annat ta med mig den klassiska serieromanen Stad av glas, för att göra en parallelläsning av den och Paul Austers original.

Stad av glas av Paul Auster
(Johanneshov, 1988)
Förlag: Hammarström & Åberg

Stad av glas - en grafisk roman
Grafisk bearbetning: David Mazzucchelli och Paul Karasik
(Göteborg, 1998)
Förlag: Staka

En felringning inleder Paul Austers bok Stad av glas, och slumpen fortsätter att vara ett genomgående tema. I David Mazzucchellis and Paul Karasiks bearbetning av boken till en serieroman, övergår teckningarna på en sida från att föreställa en vanlig lägenhetsfasad i New York, till att bli en labyrint och till sist ett fingeravtryck. Fingeravtrycket i sin tur sitter på ett fönster som blickar ut över den inledande lägenhetsfasaden. Det som först verkar vara en slump visar sig leda till en sorts rundgång som även är giltig för bokens innehåll som helhet.

Den något avdankade författaren Daniel Quinn ikläder sig privatdetektiven Paul Austers identitet när han genom en felringning tar sig an ett spaningsuppdrag som leder honom på en Kafkaliknande vandring genom New Yorks gator. Sida för sida blir det allt svårare både för huvudpersonen och för läsaren att skilja på vad som är verklighet och fiktion. Quinn skaffar sig en röd anteckningsbok som blir hans ständiga följeslagare och samtidigt ett sätt för honom att försöka göra händelseförloppet begripligt. Men kan han lita på Ordet i en värld där människor verkar ha en benägenhet att skapa sin egen verklighet? Kan man ens finna trygghet i sin egen identitet? Parallellen till Don Quijote är tydlig och rentav uttalad i en diskussion som Quinn har med bokens Paul Auster. Båda snuddar vid galenskapen och verkar finna en trygghet i det. Kontrollen ligger helt i någon annans händer, men vem som egentligen håller i trådarna är länge osäkert.

Paul Austers New York inte bara är en stad av glas utan även en stad av män. Det känns inte helt onaturligt eftersom hela miljön andas tidigt 1900-tal, men det är ändå synd att kvinnorna är så påtagligt perifera. Jag hade önskat att åtminstone någon av kvinnorna fått vara den lidande konstnären, den förvirrade forskaren eller den berömda litterära gestalt som berättelsen lutar sig emot. Gemensamt för karaktärerna i boken är dock att alla lever i en stad där föreställningen om vad som är hemma, vad som är deras fasta punkt i tillvaron, kan visa sig vara en illusion. Boken får en att undra över vilka väderkvarnar det egentligen är vi slåss mot idag.

Stad av glas är sedan länge redan en given klassiker, både som seriebok och i original. Serieromanen gavs ut 1994 i USA och det första man slås av är den enkla och stilrena gestaltningen av Paul Austers karaktärer. Till en början tycker jag nästan att bilderna är väl enkla, men ju mer jag läser desto mer inser jag att något annat hade gjort läsningen för komplicerad. På samma sätt som författarens språk är enkelt kräver berättelsen en stilren teckning, något som gör att en bok kan innehålla så mycket mer utan att bli svårläst. Maus är ju ett annat genialiskt exempel på det och det är uppenbart att Art Spiegelman har haft ett finger med i skapandet av karaktärerna även till Stad av glas. Han lär ha kallat serieromanen för "a breakthrough work" i det förord som dock saknas i den utgåva jag har. Och ser man till det sätt på vilket text och bild skapar en suggestiv stämning i Mazzucchellis och Karasiks tolkning är det svårt att inte tycka att serieromanen i detta fall överträffar originalet.