Av Julia Thorell
Stockholm (2012)
Kartago
Av Thomas Olsson
Stockholm (2013)
Orosdi-Back
De självbiografiska serieromanerna har duggat ganska tätt de senaste åren. Dock kan man inte påstå att genren har utvecklats särskilt mycket, vilket kan tyckas lite märkligt. En bok som ändå skiljer sig lite från mängden är Julia Thorells Juni, som gavs ut förra året på Kartago förlag. Jag kunde inte låta bli att falla pladask för den charmiga tecknarstilen och det stora mått av självdistans som annars ofta saknas när det kommer till uppväxtskildringar
Boken handlar om Juni som på sommaren bor med sin pappa i ett hippiekollektiv där Roger Pontare dansar schamandanser och barnen får springa fritt i skogen. Det som kan verka som en idyllisk uppfostran lämnar dock Juni utan verktyg att hantera många av de förväntningar, normer och krav som finns i hennes vuxna omgivning. ”Det är samma sak som att växa upp i en religiös familj fast tvärtom!” skriker hon till sin far, som vid mer än ett tillfälle får stå till svars för Junis humörsvängningar och utanförskap.
En annan delvis självbiografisk roman som gav ut i dagarna är Thomas Olssons Församlingen. Det här är en bok som jag verkligen har sett fram emot att läsa, eftersom jag själv vuxit upp i en religiös familj och vet precis vad det innebär att leva med vissa ramar som man både formas av och tar avstånd från på samma gång. Tommys familj är en del av en frireligiös sekt som varken tillåter ogudaktig rockmusik, nära umgänge med det motsatt könet eller något leverne överhuvudtaget som avviker från deras strikta bibeltolkning. Tommy verkar först trygg i denna omgivning, men med åren börjar han få allt svårare att förstå de snäva förhållningsregler som sätts upp av församlingen.
Tydliga paralleller finns så klart mellan uppväxtskildringarna i Juni och Församlingen, men medan Julia öppet konfronterar sin far och reagerar med ilska och frustration, verkar Tommy mest flyta med. Uteslutningen från församlingen kommer varken som ett straff eller som en lättnad.
Båda böckerna väcker frågor: På vilket sätt präglas man av sin uppväxt? Hur vet man vilka val som är ens egna? Och kanske viktigast av allt: Är utanförskapet något som den som vuxit upp med avvikande regler tvingas bära med sig resten av livet, eller går det att på något sätt hitta en egen, självvald väg att ta sig fram på?
