Kiki från Montparnasse

Av Catel & Bocquet
Stockholm (2011)
Kolik förlag

Jag läste Kiki från Montparnasse för några år sedan när den gavs ut på franska, men eftersom min skolfranska är aningen knackig har jag gått och längtat efter att den skulle komma på svenska. Kolik förlag, tack ännu en gång för att ni finns!

Kiki från Montparnasse är inte bara ett underklädesmärke, utan även en kvinna vid namn Alice Prin som levde i Paris under det glada 20-talet. Och nog förtjänar hon att bli ihågkommen för så mycket mer än för sina underbyxor.

Det här är ett starkt porträtt av en kvinna som vågade ta plats och som försökte hanka sig fram i en konstnärsvärld där kvinnan kanske först och främst var föremål snarare än upphovsman. Nog drog hon nytta av sina talanger för att arbeta som modell (hon stod modell för flera av historiens mest framstående konstnärer), men det är just det faktum att hon fanns på båda sidor av staffliet som är intressant.

Boken är bortåt 400 sidor lång, vilket kanske kan verka mastigt men som nog är nödvändigt. För även om man får en ganska lång skildring av hennes tuffa start i livet så är det inte utan att man ändå fort fastnar i hennes glättiga yttre. En tår på en parkbänk glöms snabbt bort när Kiki senare fäller en spydig kommentar eller ger någon en rejäl åthutning. Man förförs och tänker att hon träffar alla män och lyfter på kjolen för att hon själv vill det och att det snarare är hon som utnyttjar männen än tvärt om. Det är egentligen först när hennes sista år av missbruk skildras som man påminns om att det ju aldrig är så enkelt. Var går egentligen gränsen för vad som är frivilligt och inte?

Något som i alla fall är alldeles uppenbart är att Kiki inte går att skildra som bara det ena eller det andra. Troligtvis var hon allt på en gång: nattklubbssångerska, modell, konstnär, skådespelare, älskarinna. Och framförallt: beundrad.