Juni + Församlingen

Av Julia Thorell
Stockholm (2012)
Kartago

Av Thomas Olsson
Stockholm (2013)
Orosdi-Back

De självbiografiska serieromanerna har duggat ganska tätt de senaste åren. Dock kan man inte påstå att genren har utvecklats särskilt mycket, vilket kan tyckas lite märkligt. En bok som ändå skiljer sig lite från mängden är Julia Thorells Juni, som gavs ut förra året på Kartago förlag. Jag kunde inte låta bli att falla pladask för den charmiga tecknarstilen och det stora mått av självdistans som annars ofta saknas när det kommer till uppväxtskildringar

Boken handlar om Juni som på sommaren bor med sin pappa i ett hippiekollektiv där Roger Pontare dansar schamandanser och barnen får springa fritt i skogen. Det som kan verka som en idyllisk uppfostran lämnar dock Juni utan verktyg att hantera många av de förväntningar, normer och krav som finns i hennes vuxna omgivning. ”Det är samma sak som att växa upp i en religiös familj fast tvärtom!” skriker hon till sin far, som vid mer än ett tillfälle får stå till svars för Junis humörsvängningar och utanförskap.

En annan delvis självbiografisk roman som gav ut i dagarna är Thomas Olssons Församlingen. Det här är en bok som jag verkligen har sett fram emot att läsa, eftersom jag själv vuxit upp i en religiös familj och vet precis vad det innebär att leva med vissa ramar som man både formas av och tar avstånd från på samma gång. Tommys familj är en del av en frireligiös sekt som varken tillåter ogudaktig rockmusik, nära umgänge med det motsatt könet eller något leverne överhuvudtaget som avviker från deras strikta bibeltolkning. Tommy verkar först trygg i denna omgivning, men med åren börjar han få allt svårare att förstå de snäva förhållningsregler som sätts upp av församlingen.

Tydliga paralleller finns så klart mellan uppväxtskildringarna i Juni och Församlingen, men medan Julia öppet konfronterar sin far och reagerar med ilska och frustration, verkar Tommy mest flyta med. Uteslutningen från församlingen kommer varken som ett straff eller som en lättnad.

Båda böckerna väcker frågor: På vilket sätt präglas man av sin uppväxt? Hur vet man vilka val som är ens egna? Och kanske viktigast av allt: Är utanförskapet något som den som vuxit upp med avvikande regler tvingas bära med sig resten av livet, eller går det att på något sätt hitta en egen, självvald väg att ta sig fram på?

Nattbarn

Av Hanna Gustavsson
Stockholm (2013)
Galago

Högstadiet. Tre år som på något sätt lyckas med konsten att vara ett enda långt maraton av förnedring, osjälvständighet och tristess, samtidigt som lyckan består av en Cornettostrut eller en begagnad skiva med Iron Maiden-hits.

Ingrid är 14 år och trots att hon är den person vi hela tiden får följa i boken känns det som om hon mest är en bifigur. En statist i sin egen självbiografi. När hon inte suckar över skolgympan sitter hon vid datorn eller hasar runt i huvudstaden med dålig hållning.

Liksom i verkligheten händer det inte så mycket, samtidigt som en hel del pågår utan att det märks. Skolfotografen lägger handen på Ingrids lår när de tittar på Idol i förortskollektivet, det snattas chips, porrsurfas och stirras på mobiltelefoner mellan alla ”vet inte”. Och kanske är Ingrid bisexuell, precis som bästa vännen Julia.

Nattbarn är en skickligt berättad och tecknad debutroman av Hanna Gustavsson. Men som läsare måste du lägga märke till detaljerna, för det är där det gnistrar till. När Ingrids mamma ska sova över hos knäckebrödstuggande Bosse har hon köpt Findus sprödbakade fisk som ska gå snabbt och lätt att värma i mikron. Det är bara det att Ingrid är vegetarian. Och i mitten av boken slänger en person på tunnelbanan bara ur sig frågan om Ingrid är en kille eller en tjej.

Nä, det är sällan särskilt upplyftande. Men på sista sidan ler faktiskt Ingrid. Och även om det är på ett skolfoto som troligtvis kommer att gå raka vägen ner i sopkorgen, så känns det på något sätt hoppfullt.

Smurfar eller smurfer?

Kanske kan denna ruta från det klassiska albumet Smurfbråk och bråksmurfar sätta punkt för den ständiga diskussionen om huruvida det heter smurfar eller smurfer?

Albumet har förresten alltid hetat just Smurfbråk och bråksmurfAR. En helt okej lösning på den svåröversatta franska titeln Schtroumpf Vert et Vert Schtroumpf.

Men det man inte kan låta bli att undra är om vi har blivit mer språkkonservativa på sistone? När serien översattes till svenska år 1979 verkade man inte ha något problem med att växla lite mellan användandet av ändelserna -er och -ar. Smurfarna säger exempelvis både "jordsmurfar" och "hasselsmurfer" på en och samma sida i albumet.

Kanske borde vi dessutom ta till oss av själva innehållet och fundera lite mer över om det är så viktigt det här med vad man kallar saker och ting? Vi skippar väl den streckade linjen, hämtar en smurfskruv, eller en korksmurf, och höjer ett glas för att fira att detta fina album ges ut på nytt till sommaren. (Bokförlaget Semic). Håll utkik!

Med eller utan dig

Av Jenny Berggrund
Göteborg (2012)
Optimal Press

Det här är en bok om Ink och hennes vänner Kaj, Stella och Fia som alla bor i Göteborg. Ganska tidigt får man veta att en av deras vänner försvunnit efter en sen utekväll och sedan hittats död. Hur vännen har dött får man reda på i slutet av boken, men Ink vägrar tidigt tro att det bara rör sig om en olycka.

Vännens död är dock bara en ramberättelse, det är Inks och hennes vänners lite trassliga relationer som hela tiden är i fokus. Det blir många fester, ogenomtänkta ligg, förhållanden som bryts upp, förhållanden som återupptas, lite svartsjuka och givetvis olycklig kärlek. Det finns mycket att känna igen sig i.

Jag tycker dock aldrig riktigt att jag får kontakt med någon av karaktärerna, även om de är trovärdiga och välutmejslade. Särskilt irriterar jag mig på att jag inte alls blir berörd av ramberättelsen. Den knyts aldrig helt till resten av händelserna och egentligen är alla historier ganska löst hängande. Kanske lite som det faktiskt är i verkliga livet? Relationer kommer och går, vänner bråkar och blir sams, någon orkar inte vänta på att bli upptäckt och älskad, en annan flyttar utomlands, en kär vän dör utan att man förstår varför ... Saker och ting hänger sällan ihop på det sätt som man kanske vill få det till att göra.

Bokens styrka är helt klart dialogen. Och tecknandet är verkligen perfekt för den här sortens berättande. Jenny Berggrund har lyckats få till ett träffsäkert utsnitt från ett ungt Göteborg anno 2012.

Seriecentrum i Stockholm?

Förra helgen traskade jag i väg till Arkitekturmuseet för att se Joanna Hellgrens utställning och höra mig för lite om museets nyväckta intresse för svenska serier. Under höstlovet var dagliga workshoppar inplanerade och denna lördag bjöds det även in till samtal om de svenska seriernas framtid.

Det visade sig bli en lång och intressant diskussion mellan tecknare, förläggare, arkitekter och publiken, och mitt i allt avslöjades även nyfödda planer på ett kommande seriecentrum i Stockholm. Seriefrämjandet och Stockholms stad har tydligen precis börjat undersöka möjligheten att skapa en knutpunkt i huvudstaden där serieintresserade från hela landet skulle kunna samlas och dit även internationella gäster i så fall skulle bjudas in.

Äntligen! Det vore ju fantastiskt om vi i Stockholm kunde få något som motsvarar Malmös Mazetti. Med plats för studior, filmvisning och kanske rent av en skola. (Det ryktas nämligen även om att det kommer att finnas utrymme för en ny serieskola framöver.) Jag skulle flytta in på en gång.

Men samtidigt: där satt vi ju på ett av stadens mest populära museer och pratade serier. Är det inte ganska fantastiskt när man tänker efter? Hur länge har man inte gått och väntat på att etablissemanget ska få upp ögonen för tecknade serier och på att dagstidningarnas kultursidor ska behandla serieskapare på samma sätt som poeter, målare, författare eller arkitekter? Om serierna nu äntligen har börjat få ta plats på museer, teatrar och gallerier, är det då så smart att plötsligt flytta ut och stänga in sig i en egen byggnad i någon närförort?

Nä, jag har faktiskt ingen lust att buras in igen på tryggt avstånd från allt som är Fint. Jag vill kunna läsa mina serier på Stadsbiblioteket, spana in seriebubblor på Konstfacks vårutställning och gå på samtal om seriernas utveckling på ett museum.

Jag vill ha en framtid där serierna får vara med på lika villkor. Jag har fått nog av utanför.


(Passa på att se Joanna Hellgrens utställning före den 11 november!) http://www.arkitekturmuseet.se/utstallningar/joannahellgren/

Elin under havet

Av Sofia Malmberg
Stockholm (2012)
Rabén & Sjögren


När Elin loggar in på nätet för att hitta en kampsportsklubb i staden där hon bor dyker André upp på chatten. Hm, tänker du. Ja, precis. Ganska snart visar han sig ha helt andra saker än kampsportslektioner i sikte.

Elin under havet är Sofia Malmbergs debut. Men tekniken är proffsig och varje ruta känns genomtänkt - nästan by the book, vilket både imponerar och samtidigt ger ett lite stelt intryck. Även helhetsintrycket blir tyvärr i slutändan också lite stelt. Kanske för att jag inte kan släppa känslan av att det skulle kunna vara en beställningsbok från någon social myndighet. Om den historia som inleder boken i stället långsamt hade framträtt i form av återblickar hade fokus kanske hamnat mindre på de risker som kan finnas med internetsurfande och mer på Elins upplevelse och utanförskap.

Däremot tycker jag verkligen om partierna där Elin drömmer sig bort under havet för att komma ifrån det svåra som har hänt henne. I slutet av boken hugger Elin av de långa tentakelväxter som under ytan sträcker sig efter henne innan hon seglar i väg i en hemmagjord luftballong. Då känns på ett bakvänt sätt själva historien som mest påtaglig och nära. Några få rutor kan ibland säga så mycket mer än 40 inledande sidor.

Do Androids Dream of Electric Sheep?

Av Philip K. Dick
Tecknad av Tony Parker
(Los Angeles, 2011)
Boom! Studios

Jag tror inte att det finns någon film jag har sett fler gånger än den fantastiska science fiction-rullen Blade Runner. För många år sedan skaffade jag även boken som filmen är baserad på, Philip K. Dicks klassiker Do Androids Dream of Electric Sheep? Den skiljer sig ganska mycket från filmen, men den där dystopiska stämningen och känslan av förgänglighet och desperation finns i båda.

För något år sedan gavs boken ut i serieform. Manuset är plockat rakt av från boken, något som man först tycker är toppen, men som ganska snart gör formen lite styltig. (Alla "She said calmly", "He stared at her" och "Rachael said" känns minst sagt överflödiga i seriesammanhang.)

Manuset är dock något man hade kunnat leva med bara illustrationerna hade matchat texten. Nu råkar de vara bland de fulaste jag sett någonsin. Efter bara någon sida måste jag läsa vad det står på pärmen igen. Jo, det står fortfarande "EISNER AWARD NOMINEE" i versaler. Och boken är faktiskt från 2011 och inte från 1998, då dylika övertoningar gjorda med halvtaskiga datorprogram hade kunnat ursäktas. Alla munnar ser snarare ut som lägre sittande kroppsöppningar i den bakre regionen. Näsorna är blanka och sitter ofta så snett att Stephen Frys snok skulle framstått som förhållandevis rak om han plötsligt dykt upp i en biroll. Det är faktiskt så dåligt tecknat att man knappt kan känna igen en person från en ruta till en annan.

I slutet på samlingsalbum nr 5 finns en smygtitt på uppföljaren Dust to Dust, som i stället är tecknad av Robert Adler. Denna miniserie verkar varken tyngas av ursprungsmanuset eller ovan nämnda grafiska problem. Skaffa den i stället. Hade jag gjort det hade jag sluppit gå runt och tänka på att munnar kan ha en skrämmande likhet med utdragna rövhål insmorda i vaselin.

Sätt att se

Av Niklas Asker
Göteborg (2010)
Optimal Press

Jag tjatar ju ofta om att jag vill läsa mer episka serier på svenska. Den här missade jag dock helt när den kom 2010, så jag kanske ska sluta gnälla och börja ha bättre koll på vad som faktiskt finns där ute.

Om jag fattat rätt kom boken först ut som Second Thoughts på Top Shelf i USA, vilket i så fall förklarar varför jag tyckte att den kändes så amerikansk i stilen. Eller är det helt enkelt så att jag inte har något annat än just amerikanska motsvarigheter att jämföra med inom genren? Det känns lite som att läsa en rockig version av Craig Thompson eller Nate Powell, som båda dessutom hör till Top Shelf-stallet. Jag kan inte låta bli att tänka att jag troligtvis inte hade trott att Niklas Asker var svensk om jag hittat den amerikanska utgåvan först. Det irriterar mig lite.

Själva berättelsen har man läst förr, men i detta fall i form av två parallella (eller?) historier som författaren växlar mellan. Vi får brottstycken ur två förhållanden som på flera sätt påminner om varandra. Ganska tidigt anar man att de kommer att vävas ihop på något sätt och det är det som driver själva läsandet.

Är Niklas Asker månne illustratör eller konstnär vid sidan av serieskapandet? Allt är fantastiskt snyggt tecknat och det är även snyggt rent berättartekniskt. Ja det är så pass snyggt att jag blir ganska oberörd av själva historien, vilket är synd. Men kanske är det meningen? Under ytan verkar det ju finnas en tanke om att vi alla är en del av samma verklighet som hela tiden upprepar sig. En verklighet som kanske inte ens är på riktigt? Hm. Jag kanske måste läsa om boken. Second Thoughts - second reading.

Kiki från Montparnasse

Av Catel & Bocquet
Stockholm (2011)
Kolik förlag

Jag läste Kiki från Montparnasse för några år sedan när den gavs ut på franska, men eftersom min skolfranska är aningen knackig har jag gått och längtat efter att den skulle komma på svenska. Kolik förlag, tack ännu en gång för att ni finns!

Kiki från Montparnasse är inte bara ett underklädesmärke, utan även en kvinna vid namn Alice Prin som levde i Paris under det glada 20-talet. Och nog förtjänar hon att bli ihågkommen för så mycket mer än för sina underbyxor.

Det här är ett starkt porträtt av en kvinna som vågade ta plats och som försökte hanka sig fram i en konstnärsvärld där kvinnan kanske först och främst var föremål snarare än upphovsman. Nog drog hon nytta av sina talanger för att arbeta som modell (hon stod modell för flera av historiens mest framstående konstnärer), men det är just det faktum att hon fanns på båda sidor av staffliet som är intressant.

Boken är bortåt 400 sidor lång, vilket kanske kan verka mastigt men som nog är nödvändigt. För även om man får en ganska lång skildring av hennes tuffa start i livet så är det inte utan att man ändå fort fastnar i hennes glättiga yttre. En tår på en parkbänk glöms snabbt bort när Kiki senare fäller en spydig kommentar eller ger någon en rejäl åthutning. Man förförs och tänker att hon träffar alla män och lyfter på kjolen för att hon själv vill det och att det snarare är hon som utnyttjar männen än tvärt om. Det är egentligen först när hennes sista år av missbruk skildras som man påminns om att det ju aldrig är så enkelt. Var går egentligen gränsen för vad som är frivilligt och inte?

Något som i alla fall är alldeles uppenbart är att Kiki inte går att skildra som bara det ena eller det andra. Troligtvis var hon allt på en gång: nattklubbssångerska, modell, konstnär, skådespelare, älskarinna. Och framförallt: beundrad.

Seriescenen på bokmässan 2011

Förläggare från Sveriges serieförlag diskuterar drivkraften bakom respektive förlags utgivning. Det blir dock riktigt intressant först när man kommer in på framtiden och tänkbara hot mot branschen. Rolf Classon nämner vikten av de små bokhandlarnas existens och att man t.ex i Frankrike har löst problemet med konkurrensen med internetbokhandlarna genom att ge de mindre statligt stöd. Johannes Klenell nämner den tröga marknaden som ett annat hot. Josefin Svenske är dock den som sticker ut mest i sällskapet både med Koliks utgivning och åsikter om sexismen som ett viktigt hot. Alla verkar dock överens om att dagens kulturpolitik troligtvis är det mest alarmerande i sammanhanget.

Panelen landar ändå i något positivt: En stark tro på fler aktörer på seriemarknaden och ännu mer kvalitetesböcker framöver.

Mats kamp

Av Mats Jonsson
(Stockholm 2010)
Galago

Herrejösses vad jag har längtat efter det här albumet. Och då menar jag inte bara efter just Mats Jonssons skildring av sitt liv som gift och pappa, utan även efter en självbiografisk serie överhuvudtaget som visar var skåpet ska stå.

När Mats Jonsson slog igenom med Hey Princess 2002 var det som om seriesverige tog en helt ny vändning: Plötsligt var själva storyn viktigare än skickligheten med pennan och Stockholms 70-talister fick sin första riktiga generationsserieroman.

Flera bra serieskapare dök upp i Mats Jonssons kölvatten och 2000-talets första decenniums seriealbum skulle självklart vara självbiografiska. Men många undrade vad Mats Jonsson skulle skildra när minnet av 90-talets indie-Södermalm bleknade. Rykten gick om att han skulle ta sig an projektet att skildra hela sitt liv i serieform och att nästa roman skulle spola tillbaka tiden till uppväxten i Kramfors, tiden före Unga Norrlänningar (1998).

Jag gråter sällan när jag läser böcker eller tittar på film, men Pojken i skogen (2005) gick rakt in i min egen barndoms utanförskap och osäkerhet. De sista sidorna i mitt exemplar av boken är fortfarande lite buckliga. Jag tror det var först nu jag verkligen begrep vilken stor berättare som finns i Mats Jonsson.

Så till Mats kamp. Ärligt talat: Hur många trodde på det här projektet egentligen? Äktenskap. Faderskap. Finns det något alls i detta som inte darrar på klichéns rand? Nej, antagligen inte. Men samtidigt är det ju just när konsten liksom är på gränsen att bli patetisk som den är som mest intressant. Det är där utmaningen finns och det är då det samtidigt kan bli riktigt, riktigt bra. Tjusningen med självbiografiska serier är lite som med bodysynth: Man vet aldrig om det blir totalt olyssningsbart eller helt lysande.

Det tar en stund innan jag riktigt kommer in i Mats kamp. Men någonstans efter skildringen av infernot på föräldrakooperativet Tok-Klok släpper det. Eller snarare, det är då det känns som om kampen blir på riktigt och som det där jonssonska pendlandet mellan hybris och självhat blir på allvar.

Men det briljanta med denna roman är att en annan sida tar över handen. När Mats efter några öl försöker sova på madrassen på vännens golv kan han inte sluta tänka på dottern Ellen därhemma. Bland folkmassorna i Tokyo övergår frihetskänslan i en kärleksförklaring till frun och livskamraten Victoria. Sällan har en så skakig tecknarhand så träffsäkert skildrat det där stora. Den sjävbiografiska romanen är räddad. Igen.

Make Me A Woman

Av Vanessa Davis
(Montreal 2010)
Drawn & Quarterly

Har jag sagt det förr?:
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJÄLVBIOGRAFISKA SERIER!
I alla fall på de som uppfyller de tre stora klyschorna inom genren:

1. Jag tecknar hellre än bra
2. Jag handtextar som en sjuåring
3. Allt som är sant är intressant

Man tycker ju att de flesta borde ha gått vidare efter den nu mer än tio år gamla boomen, och just därför hoppas jag fortfarande på att det ska finnas russin därute att plocka ur kakan. Någon som vågar ta genren ett steg längre.

Jag hade ganska höga förväntningar på Vanessa Davis Make Me A Woman, mycket på grund av redaktörens entusiastiska baksidestext. Men redan efter några sidor slås jag av att jag inte begriper ett dyft. Tecknarstilen är käck och lite rörig och varje historia är på en eller några enstaka sidor, vilket får mig att tro att det ska finnas en komisk avrundning eller någon poäng i slutet, men jag är som ett frågetecken vid varje "The End!".

Visserligen vet jag inte så mycket om hur det är att gå på en judisk skola, eller att spendera sommaren på ett läger för överviktiga barn, men det ska ju inte spela någon roll. Var är igenkänningsfaktorn, var är kommunikationen med läsaren? Det är mest som att bläddra i någon okänds fotoalbum med bild efter bild på glada personer i lustiga hattar som skrattar åt något internt skämt. Jag står utanför och tittar på. Och ganska snart bestämmer jag mig för att hitta på något roligare att göra.

Fun Home

Av Alison Bechdel
(New York 2007)
Mariner Books

De är flera år sedan Fun Home släpptes i USA och flera år sedan jag själv införskaffade ett exemplar. Att boken skulle bli ett av de där maratonprojekten hade jag inte trott då. Förutsättningarna för att det här skulle bli en serie jag bara slukade var så många, och därför blev kanske besvikelsen större än boken förtjänade.

Det här är trots det en bok jag verkligen kan rekommendera. Jag gillar Bechdels tecknarstil och det är både snyggt och välskrivet. Långt över medel! Den självbiografiska spaningen efter en fadersrelation som flytt, och som medan den existerade var väldigt komplex, är en som jag, och troligen många med mig, kan känna igen sig i. Samtidigt är de många litterära korsreferenserna och genomgående jämförelserna med klassiska verk inom olika genrer definitivt något en boknörd kan grotta ner sig i. Dock blir själva redogörelsen ganska tung och läsningen långsam. Kanske hade jag inte fastnat på samma sätt om jag valt den svenska översättningen Husfrid (2009 på Galago), men det är ändå svårt att komma ifrån att Bechdel medvetet har valt att lägga stor tyngd på just texten, snarare än att låta bilderna föra historien framåt. Det finns dock flera exempel på hur bilderna får tala för sig själva och på olika sätt säga det i texten osagda, men jag hade nog gärna sett att textmassan varit något mindre svårgenomtränglig. Mest för att själva läsupplevelsen blir så mycket mindre njutbar när man tvingas avbryta den med jämna mellanrum för att mäkta med.

Jag lade idag slutligen ifrån mig boken med en känsla av att kanske den andra läsningen trots allt blir den bästa. Och att en bok alls är värd en snar återkomst måste väl ändå ses som ett gott betyg?

Umbra

Av Elin Fahlstedt
(Stockholm 2011)
Kolik förlag

Kolik börjar mer och mer profilera sig som det mest spännande nya förlaget inom seriesvängen. Den senaste och kommande utgivningen har på något sätt satt fingret på vad jag har saknat i hyllan: serieromaner med fantasi och udd!

Elin Fahlstedt är ett helt nytt namn för mig när det kommer till svenska serietecknare, något som såklart väcker viss nyfikenhet. Umbra är hennes debutroman, vilket man möjligen kan skönja lite i kompositionen, men knappast när det kommer till det personliga uttrycket.

Jag fastade direkt för bokens karaktärer, som är genomtänkta och vältecknade. Stilen känns lite som Joanna Hellgren korsat med manga korsat med (ja, kanske lite?) Hans Arnold. I vilket fall är det charmigt och snyggt och man kommer snabbt in Fahlstedts värld där vi får möta föräldralösa Ethel, en nyckeltandad väktardrake vid namn Batra, en vildvittreliknande hämndlysten fågelhäxa och en pojke utan skugga.

Mer av detta! Jag vill gärna se fler serier av Elin Fahlstedt, där hon vågar ta ännu mer plats. Den här sortens serier tycker jag bäst kommer till sin rätt om de får berättas långsamt och suggestivt, medan presentationen av karaktärer och miljöer får ta den tid de behöver.

Och gärna handtextat nästa gång!

Inferno

Av Fabian Göranson
(Stockholm 2010)
Kolik förlag

Det var länge sedan jag skaffade och började läsa Fabian Göransons Inferno, men av någon anledning har min läsning blivit ett litterärt maraton. Boken är en bearbetning av August Strindbergs mest svårgenomträngliga verk, som skildrar Strindberg själv på gränsen till galenskapen.

I första halvan av boken går det hela tiden att följa med i Strindbergs tvära kast. Beslutet att ge upp författandet, korrespondensen med hustrun Frida, sjukhusvistelsen och de första experimenten med svavel. Men ju mer Strindberg glider in i Infernokrisen, desto svårare är det att frambringa någon vidare läslust. Galenskap radas på galenskap tills jag helt tappar intresset för Strindbergs utveckling.

Illustrationerna är fantastiska och passar skildringen av Strindbergs kris hand i handske. Det är snarare Strindberg som person som jag slutar finna intressant, helt i kontrast till Anneli Furmarks gestaltning av författaren i August & jag. Här är Strindberg svår att både förstå och känna sympati för, vilket troligtvis är helt i linje med den person vi möter i ursprungsverket. Göransons Inferno är en skicklig bearbetning, men likt Anneli Furmark vill jag hellre möta en annan Strindberg. En person som man kan relatera till och även ursäkta. Men kanske kräver det ett alltför långt steg bort ifrån verklighetens Strindberg?

Katten och kimonon

Av Nancy Peña
(Stockholm 2010)
Kolik förlag

En sidenvävare dekorerar en vacker kimono prydd med katter till sin chefs dotter för att vinna hennes hjärta. Hon besvarar inte hans känslor, vilket leder till en kamp mellan dem båda utan lyckligt slut. En av katterna från kimonon vandrar dock vidare genom boken och stöter på ett gäng sjömän, en känd detektiv och hans följeslagare samt en flicka och hennes moster, vars öden vävs samman.

Boken är något av en blandning mellan Alice i Underlandet och en japanska folksaga. Själva berättelsen är trots de många karaktärerna ganska stillsam och bjuder inte direkt på några överraskningar. Det är framförallt tecknandet jag faller för. Bilderna är originella genom att både vara vackra och samtidigt ha en viss udd. Och så är det sådär svart och tuschigt som jag helst vill ha det.

Koliks satsning på yngre franska tecknare är efterlängtad. Att inleda med att ge ut Nancy Peña är dock ingen självklar start. Jag gillar verkligen, verkligen, hennes ambition att blanda historiska miljöer med magi och moderna teman, men det är samtidigt lite svårtillgängligt. Jag känner någonstans att jag har missat en viktig poäng. Varför är Sherlock Holmes med? Finns det litterära kopplingar jag inte begriper? Men det väcker ändå en viss nyfikenhet. Man vill läsa mer, och jag hoppas på fler liknande utgivningar framöver. Törs man hoppas på uppföljaren till Katten och kimon (Tea party, som släpptes 2009 i Frankrike) eller ännu hellre Le cabinet chinois, som var Peñjas debutroman? Eller så får jag helt enkelt ta och fila lite på franskan.

Gängkrig

Av Jens Lapidus och Peter Bergting
(Stockholm 2009)
Wahlström & Widstrand

Jag har aldrig fallit för deckargenren och har därför inte heller läst någon av Jens Lapidus tidigare böcker. Men hans beslut att tillsammans med Peter Bergting och W&W ge ut något så ovanligt som en svensk noireserie lyckades ändå göra mig nyfiken. Där språket ofta haltar inom genren kanske bilderna kunde tillföra något konstnärligt?

Faktum är att tecknaren Peter Bergting gör ett riktigt bra jobb. Flera likheter finns med serier som t.ex. The Punisher, och Bergting lyckas bygga upp en stämning som passar manuset alldeles utmärkt. Det är också just teckningarna som är den största behållningen, för även om historien i sig inte är dålig (dialogen och karaktärerna är hyfsat trovärdiga) lyckas den aldrig fånga mitt intresse. Jag kommer troligen att fortsätta att snabbt traska förbi deckarhyllan i bokhandeln, men ger ändå en applåd till detta samarbete. För den redan frälste är det här helt klart en bok att rekommendera.

Frances, del 2

Av Joanna Hellgren
(Stockholm, 2010)
Galago

Frances bor tillsammans med sin faster och farfar efter att hennes pappa har dött under oklara omständigheter. Första delen, Frances, del 1 (Galago 2009), handlar om sökande efter sanningen, efter en lugn vrå, vänskap eller någon att dela vardagen med. Den nyss utgivna andra delen är mer komplex. Här får vi följa flera sammanvävda berättelser som även utspelar sig vid olika tider. En som handlar om vad som skett i det förflutna och två som sedan försöker fånga och återge den på olika sätt.

Joanna Hellgren tecknar bara i blyerts vilket ger karaktärerna en mjukare och något suddigare form. I början tyckte jag att de grå nyanserna mest gav berättelsen en känsla av otydlighet, men allteftersom jag läste blev tekniken mer till en mjuk inramning och något som bidrog till bokens stämning.

Det finns en svag vardagsmelankoli i Frances. Inget är riktigt, riktigt svart och därför känns heller inget helt vitt. Man anar djup och stora känslor, men de kommer aldrig till uttryck utan bor hela tiden inne i de karaktärer vi möter. Både Frances och hennes mamma flyr i tysthet, genom några försiktiga steg bort från förlossningsavdelningen eller in i historiernas värld. Hela tiden befriat från förklarande kommentarer. Stilla flyter berättelsen om Frances fram sida för sida. Det är vackert, unikt och personligt, och Joanna Hellgren är utan tvekan min favorit bland svenska tecknare just nu. Många kommer nog med mig se fram emot den tredje och sista delen, som ges ut någon gång nästa år i Frankrike och troligtvis under 2012 här hemma.

Grattis Joanna!

Inte helt överraskande, men mycket glädjande besked om årets mottagare av Urhunden! Tre välvärda vinnare.

2010 års Urhundenplakett för 2009 års bästa originalsvenska seriealbum går till Frances 1 av Joanna Hellgren.
Juryns motivering:
"Joanna Hellgrens Frances 1 får Urhunden 2010 för hennes unika konstnärliga uttryck och suveräna känsla för serieberättandet, som skapar en helgjuten berättelse. Personskildringarna är trovärdiga och engagerande ned till minsta biroll."

2010 års Urhundenplakett för 2009 års bästa till svenska översatta seriealbum går till Husfrid av Alison Bechdel.
Juryns motivering:
"Alison Bechdels Husfrid är en storslagen familjehistoria. Skildringen av serieskaparens far och hennes relation till honom är intellektuell och litterär, samtidigt som den är engagerande och medmänsklig. En serieroman i ordets rätta bemärkelse."

2010 års Unghundenplakett för främjande av barn- och ungdomsserier i Sverige går till Stefan Diös. Juryns motivering:
"Stefan Diös översätter med stor kärlek och engagemang. Han visar respekt både för publiken och för ankeborgarna. Genom över två decennier har han nått flera generationer läsare och gjort en ovärderlig språkvårdande insats."


Länk till Seriefrämjandet.

Prins Charles känsla

Av Liv Strömquist
(Stockholm, 2010)
Galago

Prins Charles välkända kommentar om sin kärlek till Diana ("Yes ... Whatever love means.") är själva startskottet i Liv Strömquists senaste serieroman. Hans stenansikte till trots måste jag dock ovilligt erkänna att han har en viss poäng. Otaliga gånger har jag själv lagt till exakt samma kommentar, om än tyst i mitt eget huvud. För även om den där stormande, överväldigande känslan finns inom en, så är det så svårt att samtidigt inte vilja lägga till en kommentar som på något sätt understryker ett avståndstagande till hela grejen.

Jag vill inte vara Whitney, Gry, Victoria eller någon annan av de personer som i boken på olika sätt får representera Normen. (Möjligen Nancy Reagan, om hon nu var kommunist.) Inte för att kvinnorna eller männen hos Liv Strömquist blir platta offer för en struktur, de är bara helt enkelt bra exempel på hur vi så förtvivlat försöker förhålla oss till den gräns som hela tiden finns där. Denna gräns som är en del av den sociala institution som våra kärleksrelationer blivit efter övergången från den ekonomiska överenskommelse som äktenskapet tidigare var. Mer och mindre välkända vetenskapliga teorier blandas med exempel från litteraturen, sit-coms, populärmusiken, politiken eller karaktärer som skulle kunna vara tagna från din eller min vardag. Vi har redan sett flera som har provat på samma knep, men ingen gör det så bra som Liv Stömquist.

Jag älskade Einsteins fru, men här träffar Liv Strömquist om möjligt ännu mer mitt i prick. Att läsa Prins Charles känsla är inget mindre än en lektion i äktenskapets historia och en timmes relationsterapi. Något som jag tror både jag och de flesta jag känner är i större behov av än på länge. Tack, Liv! Denna bok kom inte en sekund för tidigt.