Nattbarn

Av Hanna Gustavsson
Stockholm (2013)
Galago

Högstadiet. Tre år som på något sätt lyckas med konsten att vara ett enda långt maraton av förnedring, osjälvständighet och tristess, samtidigt som lyckan består av en Cornettostrut eller en begagnad skiva med Iron Maiden-hits.

Ingrid är 14 år och trots att hon är den person vi hela tiden får följa i boken känns det som om hon mest är en bifigur. En statist i sin egen självbiografi. När hon inte suckar över skolgympan sitter hon vid datorn eller hasar runt i huvudstaden med dålig hållning.

Liksom i verkligheten händer det inte så mycket, samtidigt som en hel del pågår utan att det märks. Skolfotografen lägger handen på Ingrids lår när de tittar på Idol i förortskollektivet, det snattas chips, porrsurfas och stirras på mobiltelefoner mellan alla ”vet inte”. Och kanske är Ingrid bisexuell, precis som bästa vännen Julia.

Nattbarn är en skickligt berättad och tecknad debutroman av Hanna Gustavsson. Men som läsare måste du lägga märke till detaljerna, för det är där det gnistrar till. När Ingrids mamma ska sova över hos knäckebrödstuggande Bosse har hon köpt Findus sprödbakade fisk som ska gå snabbt och lätt att värma i mikron. Det är bara det att Ingrid är vegetarian. Och i mitten av boken slänger en person på tunnelbanan bara ur sig frågan om Ingrid är en kille eller en tjej.

Nä, det är sällan särskilt upplyftande. Men på sista sidan ler faktiskt Ingrid. Och även om det är på ett skolfoto som troligtvis kommer att gå raka vägen ner i sopkorgen, så känns det på något sätt hoppfullt.