Inferno

Av Fabian Göranson
(Stockholm 2010)
Kolik förlag

Det var länge sedan jag skaffade och började läsa Fabian Göransons Inferno, men av någon anledning har min läsning blivit ett litterärt maraton. Boken är en bearbetning av August Strindbergs mest svårgenomträngliga verk, som skildrar Strindberg själv på gränsen till galenskapen.

I första halvan av boken går det hela tiden att följa med i Strindbergs tvära kast. Beslutet att ge upp författandet, korrespondensen med hustrun Frida, sjukhusvistelsen och de första experimenten med svavel. Men ju mer Strindberg glider in i Infernokrisen, desto svårare är det att frambringa någon vidare läslust. Galenskap radas på galenskap tills jag helt tappar intresset för Strindbergs utveckling.

Illustrationerna är fantastiska och passar skildringen av Strindbergs kris hand i handske. Det är snarare Strindberg som person som jag slutar finna intressant, helt i kontrast till Anneli Furmarks gestaltning av författaren i August & jag. Här är Strindberg svår att både förstå och känna sympati för, vilket troligtvis är helt i linje med den person vi möter i ursprungsverket. Göransons Inferno är en skicklig bearbetning, men likt Anneli Furmark vill jag hellre möta en annan Strindberg. En person som man kan relatera till och även ursäkta. Men kanske kräver det ett alltför långt steg bort ifrån verklighetens Strindberg?

August och Jag

Av Anneli Furmark
(Stockholm, 2009)
Galago

Berättelsen i sig är enkel. Signe springer på en irrande Strindberg en vinterkväll i Tegnérlunden och visar honom hem till hans lägenhet på Drottninggatan. Dagen därpå bestämmer hon sig för att söka upp honom igen och de tillbringar en dag tillsammans i Blå tornet. De äter en bit mat och konverserar. Mer än så händer inte och det är dialogen mellan Signe och Strindberg som är central i boken. Signe vill ställa Strindberg till svars och samtidigt försöka förstå. Vem är denne författare, vars personlighet och konstnärskap förbryllat och förtrollat generationer av läsare?

Signe är en ung kvinna i 2000-talets Stockholm. Strindberg är en åldrad man som på ett magiskt sätt hamnat 100 år fel i tiden. Han är vår mest kända författare, hon är en litteraturstudent från Bagarmossen. Trots dessa kontraster finns det redan från början en påtaglig ömhet mellan dem båda. En vilja att mötas och förstå det som känns obegripligt. Furmarks Strindberg är ensam, utsatt, placerad i en tid där han inte hör hemma. Kanske precis samma Strindberg som vi hade mött om det var Signe som besökt hans samtid, och inte tvärt om?

Det jag tycker bäst om med Anneli Furmark är hur hon alltid lyckas skapa trovärdiga karaktärer. Även om hon här låter en verklig person, Strindberg, vara en en av huvudkaraktärerna, måste hon ändå se till så att läsaren finner honom trovärdig, mänsklig. Kanske är det också just det som varit Furmarks syfte med boken? Att hon på 62 sidor lyckas med något som många kämpar med genom ett helt författarskap, och som få alls klarar av, är mästerligt.