Fun Home

Av Alison Bechdel
(New York 2007)
Mariner Books

De är flera år sedan Fun Home släpptes i USA och flera år sedan jag själv införskaffade ett exemplar. Att boken skulle bli ett av de där maratonprojekten hade jag inte trott då. Förutsättningarna för att det här skulle bli en serie jag bara slukade var så många, och därför blev kanske besvikelsen större än boken förtjänade.

Det här är trots det en bok jag verkligen kan rekommendera. Jag gillar Bechdels tecknarstil och det är både snyggt och välskrivet. Långt över medel! Den självbiografiska spaningen efter en fadersrelation som flytt, och som medan den existerade var väldigt komplex, är en som jag, och troligen många med mig, kan känna igen sig i. Samtidigt är de många litterära korsreferenserna och genomgående jämförelserna med klassiska verk inom olika genrer definitivt något en boknörd kan grotta ner sig i. Dock blir själva redogörelsen ganska tung och läsningen långsam. Kanske hade jag inte fastnat på samma sätt om jag valt den svenska översättningen Husfrid (2009 på Galago), men det är ändå svårt att komma ifrån att Bechdel medvetet har valt att lägga stor tyngd på just texten, snarare än att låta bilderna föra historien framåt. Det finns dock flera exempel på hur bilderna får tala för sig själva och på olika sätt säga det i texten osagda, men jag hade nog gärna sett att textmassan varit något mindre svårgenomtränglig. Mest för att själva läsupplevelsen blir så mycket mindre njutbar när man tvingas avbryta den med jämna mellanrum för att mäkta med.

Jag lade idag slutligen ifrån mig boken med en känsla av att kanske den andra läsningen trots allt blir den bästa. Och att en bok alls är värd en snar återkomst måste väl ändå ses som ett gott betyg?

Umbra

Av Elin Fahlstedt
(Stockholm 2011)
Kolik förlag

Kolik börjar mer och mer profilera sig som det mest spännande nya förlaget inom seriesvängen. Den senaste och kommande utgivningen har på något sätt satt fingret på vad jag har saknat i hyllan: serieromaner med fantasi och udd!

Elin Fahlstedt är ett helt nytt namn för mig när det kommer till svenska serietecknare, något som såklart väcker viss nyfikenhet. Umbra är hennes debutroman, vilket man möjligen kan skönja lite i kompositionen, men knappast när det kommer till det personliga uttrycket.

Jag fastade direkt för bokens karaktärer, som är genomtänkta och vältecknade. Stilen känns lite som Joanna Hellgren korsat med manga korsat med (ja, kanske lite?) Hans Arnold. I vilket fall är det charmigt och snyggt och man kommer snabbt in Fahlstedts värld där vi får möta föräldralösa Ethel, en nyckeltandad väktardrake vid namn Batra, en vildvittreliknande hämndlysten fågelhäxa och en pojke utan skugga.

Mer av detta! Jag vill gärna se fler serier av Elin Fahlstedt, där hon vågar ta ännu mer plats. Den här sortens serier tycker jag bäst kommer till sin rätt om de får berättas långsamt och suggestivt, medan presentationen av karaktärer och miljöer får ta den tid de behöver.

Och gärna handtextat nästa gång!

Inferno

Av Fabian Göranson
(Stockholm 2010)
Kolik förlag

Det var länge sedan jag skaffade och började läsa Fabian Göransons Inferno, men av någon anledning har min läsning blivit ett litterärt maraton. Boken är en bearbetning av August Strindbergs mest svårgenomträngliga verk, som skildrar Strindberg själv på gränsen till galenskapen.

I första halvan av boken går det hela tiden att följa med i Strindbergs tvära kast. Beslutet att ge upp författandet, korrespondensen med hustrun Frida, sjukhusvistelsen och de första experimenten med svavel. Men ju mer Strindberg glider in i Infernokrisen, desto svårare är det att frambringa någon vidare läslust. Galenskap radas på galenskap tills jag helt tappar intresset för Strindbergs utveckling.

Illustrationerna är fantastiska och passar skildringen av Strindbergs kris hand i handske. Det är snarare Strindberg som person som jag slutar finna intressant, helt i kontrast till Anneli Furmarks gestaltning av författaren i August & jag. Här är Strindberg svår att både förstå och känna sympati för, vilket troligtvis är helt i linje med den person vi möter i ursprungsverket. Göransons Inferno är en skicklig bearbetning, men likt Anneli Furmark vill jag hellre möta en annan Strindberg. En person som man kan relatera till och även ursäkta. Men kanske kräver det ett alltför långt steg bort ifrån verklighetens Strindberg?

Katten och kimonon

Av Nancy Peña
(Stockholm 2010)
Kolik förlag

En sidenvävare dekorerar en vacker kimono prydd med katter till sin chefs dotter för att vinna hennes hjärta. Hon besvarar inte hans känslor, vilket leder till en kamp mellan dem båda utan lyckligt slut. En av katterna från kimonon vandrar dock vidare genom boken och stöter på ett gäng sjömän, en känd detektiv och hans följeslagare samt en flicka och hennes moster, vars öden vävs samman.

Boken är något av en blandning mellan Alice i Underlandet och en japanska folksaga. Själva berättelsen är trots de många karaktärerna ganska stillsam och bjuder inte direkt på några överraskningar. Det är framförallt tecknandet jag faller för. Bilderna är originella genom att både vara vackra och samtidigt ha en viss udd. Och så är det sådär svart och tuschigt som jag helst vill ha det.

Koliks satsning på yngre franska tecknare är efterlängtad. Att inleda med att ge ut Nancy Peña är dock ingen självklar start. Jag gillar verkligen, verkligen, hennes ambition att blanda historiska miljöer med magi och moderna teman, men det är samtidigt lite svårtillgängligt. Jag känner någonstans att jag har missat en viktig poäng. Varför är Sherlock Holmes med? Finns det litterära kopplingar jag inte begriper? Men det väcker ändå en viss nyfikenhet. Man vill läsa mer, och jag hoppas på fler liknande utgivningar framöver. Törs man hoppas på uppföljaren till Katten och kimon (Tea party, som släpptes 2009 i Frankrike) eller ännu hellre Le cabinet chinois, som var Peñjas debutroman? Eller så får jag helt enkelt ta och fila lite på franskan.

Gängkrig

Av Jens Lapidus och Peter Bergting
(Stockholm 2009)
Wahlström & Widstrand

Jag har aldrig fallit för deckargenren och har därför inte heller läst någon av Jens Lapidus tidigare böcker. Men hans beslut att tillsammans med Peter Bergting och W&W ge ut något så ovanligt som en svensk noireserie lyckades ändå göra mig nyfiken. Där språket ofta haltar inom genren kanske bilderna kunde tillföra något konstnärligt?

Faktum är att tecknaren Peter Bergting gör ett riktigt bra jobb. Flera likheter finns med serier som t.ex. The Punisher, och Bergting lyckas bygga upp en stämning som passar manuset alldeles utmärkt. Det är också just teckningarna som är den största behållningen, för även om historien i sig inte är dålig (dialogen och karaktärerna är hyfsat trovärdiga) lyckas den aldrig fånga mitt intresse. Jag kommer troligen att fortsätta att snabbt traska förbi deckarhyllan i bokhandeln, men ger ändå en applåd till detta samarbete. För den redan frälste är det här helt klart en bok att rekommendera.

Frances, del 2

Av Joanna Hellgren
(Stockholm, 2010)
Galago

Frances bor tillsammans med sin faster och farfar efter att hennes pappa har dött under oklara omständigheter. Första delen, Frances, del 1 (Galago 2009), handlar om sökande efter sanningen, efter en lugn vrå, vänskap eller någon att dela vardagen med. Den nyss utgivna andra delen är mer komplex. Här får vi följa flera sammanvävda berättelser som även utspelar sig vid olika tider. En som handlar om vad som skett i det förflutna och två som sedan försöker fånga och återge den på olika sätt.

Joanna Hellgren tecknar bara i blyerts vilket ger karaktärerna en mjukare och något suddigare form. I början tyckte jag att de grå nyanserna mest gav berättelsen en känsla av otydlighet, men allteftersom jag läste blev tekniken mer till en mjuk inramning och något som bidrog till bokens stämning.

Det finns en svag vardagsmelankoli i Frances. Inget är riktigt, riktigt svart och därför känns heller inget helt vitt. Man anar djup och stora känslor, men de kommer aldrig till uttryck utan bor hela tiden inne i de karaktärer vi möter. Både Frances och hennes mamma flyr i tysthet, genom några försiktiga steg bort från förlossningsavdelningen eller in i historiernas värld. Hela tiden befriat från förklarande kommentarer. Stilla flyter berättelsen om Frances fram sida för sida. Det är vackert, unikt och personligt, och Joanna Hellgren är utan tvekan min favorit bland svenska tecknare just nu. Många kommer nog med mig se fram emot den tredje och sista delen, som ges ut någon gång nästa år i Frankrike och troligtvis under 2012 här hemma.

Grattis Joanna!

Inte helt överraskande, men mycket glädjande besked om årets mottagare av Urhunden! Tre välvärda vinnare.

2010 års Urhundenplakett för 2009 års bästa originalsvenska seriealbum går till Frances 1 av Joanna Hellgren.
Juryns motivering:
"Joanna Hellgrens Frances 1 får Urhunden 2010 för hennes unika konstnärliga uttryck och suveräna känsla för serieberättandet, som skapar en helgjuten berättelse. Personskildringarna är trovärdiga och engagerande ned till minsta biroll."

2010 års Urhundenplakett för 2009 års bästa till svenska översatta seriealbum går till Husfrid av Alison Bechdel.
Juryns motivering:
"Alison Bechdels Husfrid är en storslagen familjehistoria. Skildringen av serieskaparens far och hennes relation till honom är intellektuell och litterär, samtidigt som den är engagerande och medmänsklig. En serieroman i ordets rätta bemärkelse."

2010 års Unghundenplakett för främjande av barn- och ungdomsserier i Sverige går till Stefan Diös. Juryns motivering:
"Stefan Diös översätter med stor kärlek och engagemang. Han visar respekt både för publiken och för ankeborgarna. Genom över två decennier har han nått flera generationer läsare och gjort en ovärderlig språkvårdande insats."


Länk till Seriefrämjandet.