Juni + Församlingen

Av Julia Thorell
Stockholm (2012)
Kartago

Av Thomas Olsson
Stockholm (2013)
Orosdi-Back

De självbiografiska serieromanerna har duggat ganska tätt de senaste åren. Dock kan man inte påstå att genren har utvecklats särskilt mycket, vilket kan tyckas lite märkligt. En bok som ändå skiljer sig lite från mängden är Julia Thorells Juni, som gavs ut förra året på Kartago förlag. Jag kunde inte låta bli att falla pladask för den charmiga tecknarstilen och det stora mått av självdistans som annars ofta saknas när det kommer till uppväxtskildringar

Boken handlar om Juni som på sommaren bor med sin pappa i ett hippiekollektiv där Roger Pontare dansar schamandanser och barnen får springa fritt i skogen. Det som kan verka som en idyllisk uppfostran lämnar dock Juni utan verktyg att hantera många av de förväntningar, normer och krav som finns i hennes vuxna omgivning. ”Det är samma sak som att växa upp i en religiös familj fast tvärtom!” skriker hon till sin far, som vid mer än ett tillfälle får stå till svars för Junis humörsvängningar och utanförskap.

En annan delvis självbiografisk roman som gav ut i dagarna är Thomas Olssons Församlingen. Det här är en bok som jag verkligen har sett fram emot att läsa, eftersom jag själv vuxit upp i en religiös familj och vet precis vad det innebär att leva med vissa ramar som man både formas av och tar avstånd från på samma gång. Tommys familj är en del av en frireligiös sekt som varken tillåter ogudaktig rockmusik, nära umgänge med det motsatt könet eller något leverne överhuvudtaget som avviker från deras strikta bibeltolkning. Tommy verkar först trygg i denna omgivning, men med åren börjar han få allt svårare att förstå de snäva förhållningsregler som sätts upp av församlingen.

Tydliga paralleller finns så klart mellan uppväxtskildringarna i Juni och Församlingen, men medan Julia öppet konfronterar sin far och reagerar med ilska och frustration, verkar Tommy mest flyta med. Uteslutningen från församlingen kommer varken som ett straff eller som en lättnad.

Båda böckerna väcker frågor: På vilket sätt präglas man av sin uppväxt? Hur vet man vilka val som är ens egna? Och kanske viktigast av allt: Är utanförskapet något som den som vuxit upp med avvikande regler tvingas bära med sig resten av livet, eller går det att på något sätt hitta en egen, självvald väg att ta sig fram på?

Nattbarn

Av Hanna Gustavsson
Stockholm (2013)
Galago

Högstadiet. Tre år som på något sätt lyckas med konsten att vara ett enda långt maraton av förnedring, osjälvständighet och tristess, samtidigt som lyckan består av en Cornettostrut eller en begagnad skiva med Iron Maiden-hits.

Ingrid är 14 år och trots att hon är den person vi hela tiden får följa i boken känns det som om hon mest är en bifigur. En statist i sin egen självbiografi. När hon inte suckar över skolgympan sitter hon vid datorn eller hasar runt i huvudstaden med dålig hållning.

Liksom i verkligheten händer det inte så mycket, samtidigt som en hel del pågår utan att det märks. Skolfotografen lägger handen på Ingrids lår när de tittar på Idol i förortskollektivet, det snattas chips, porrsurfas och stirras på mobiltelefoner mellan alla ”vet inte”. Och kanske är Ingrid bisexuell, precis som bästa vännen Julia.

Nattbarn är en skickligt berättad och tecknad debutroman av Hanna Gustavsson. Men som läsare måste du lägga märke till detaljerna, för det är där det gnistrar till. När Ingrids mamma ska sova över hos knäckebrödstuggande Bosse har hon köpt Findus sprödbakade fisk som ska gå snabbt och lätt att värma i mikron. Det är bara det att Ingrid är vegetarian. Och i mitten av boken slänger en person på tunnelbanan bara ur sig frågan om Ingrid är en kille eller en tjej.

Nä, det är sällan särskilt upplyftande. Men på sista sidan ler faktiskt Ingrid. Och även om det är på ett skolfoto som troligtvis kommer att gå raka vägen ner i sopkorgen, så känns det på något sätt hoppfullt.

Smurfar eller smurfer?

Kanske kan denna ruta från det klassiska albumet Smurfbråk och bråksmurfar sätta punkt för den ständiga diskussionen om huruvida det heter smurfar eller smurfer?

Albumet har förresten alltid hetat just Smurfbråk och bråksmurfAR. En helt okej lösning på den svåröversatta franska titeln Schtroumpf Vert et Vert Schtroumpf.

Men det man inte kan låta bli att undra är om vi har blivit mer språkkonservativa på sistone? När serien översattes till svenska år 1979 verkade man inte ha något problem med att växla lite mellan användandet av ändelserna -er och -ar. Smurfarna säger exempelvis både "jordsmurfar" och "hasselsmurfer" på en och samma sida i albumet.

Kanske borde vi dessutom ta till oss av själva innehållet och fundera lite mer över om det är så viktigt det här med vad man kallar saker och ting? Vi skippar väl den streckade linjen, hämtar en smurfskruv, eller en korksmurf, och höjer ett glas för att fira att detta fina album ges ut på nytt till sommaren. (Bokförlaget Semic). Håll utkik!

Med eller utan dig

Av Jenny Berggrund
Göteborg (2012)
Optimal Press

Det här är en bok om Ink och hennes vänner Kaj, Stella och Fia som alla bor i Göteborg. Ganska tidigt får man veta att en av deras vänner försvunnit efter en sen utekväll och sedan hittats död. Hur vännen har dött får man reda på i slutet av boken, men Ink vägrar tidigt tro att det bara rör sig om en olycka.

Vännens död är dock bara en ramberättelse, det är Inks och hennes vänners lite trassliga relationer som hela tiden är i fokus. Det blir många fester, ogenomtänkta ligg, förhållanden som bryts upp, förhållanden som återupptas, lite svartsjuka och givetvis olycklig kärlek. Det finns mycket att känna igen sig i.

Jag tycker dock aldrig riktigt att jag får kontakt med någon av karaktärerna, även om de är trovärdiga och välutmejslade. Särskilt irriterar jag mig på att jag inte alls blir berörd av ramberättelsen. Den knyts aldrig helt till resten av händelserna och egentligen är alla historier ganska löst hängande. Kanske lite som det faktiskt är i verkliga livet? Relationer kommer och går, vänner bråkar och blir sams, någon orkar inte vänta på att bli upptäckt och älskad, en annan flyttar utomlands, en kär vän dör utan att man förstår varför ... Saker och ting hänger sällan ihop på det sätt som man kanske vill få det till att göra.

Bokens styrka är helt klart dialogen. Och tecknandet är verkligen perfekt för den här sortens berättande. Jenny Berggrund har lyckats få till ett träffsäkert utsnitt från ett ungt Göteborg anno 2012.

Seriecentrum i Stockholm?

Förra helgen traskade jag i väg till Arkitekturmuseet för att se Joanna Hellgrens utställning och höra mig för lite om museets nyväckta intresse för svenska serier. Under höstlovet var dagliga workshoppar inplanerade och denna lördag bjöds det även in till samtal om de svenska seriernas framtid.

Det visade sig bli en lång och intressant diskussion mellan tecknare, förläggare, arkitekter och publiken, och mitt i allt avslöjades även nyfödda planer på ett kommande seriecentrum i Stockholm. Seriefrämjandet och Stockholms stad har tydligen precis börjat undersöka möjligheten att skapa en knutpunkt i huvudstaden där serieintresserade från hela landet skulle kunna samlas och dit även internationella gäster i så fall skulle bjudas in.

Äntligen! Det vore ju fantastiskt om vi i Stockholm kunde få något som motsvarar Malmös Mazetti. Med plats för studior, filmvisning och kanske rent av en skola. (Det ryktas nämligen även om att det kommer att finnas utrymme för en ny serieskola framöver.) Jag skulle flytta in på en gång.

Men samtidigt: där satt vi ju på ett av stadens mest populära museer och pratade serier. Är det inte ganska fantastiskt när man tänker efter? Hur länge har man inte gått och väntat på att etablissemanget ska få upp ögonen för tecknade serier och på att dagstidningarnas kultursidor ska behandla serieskapare på samma sätt som poeter, målare, författare eller arkitekter? Om serierna nu äntligen har börjat få ta plats på museer, teatrar och gallerier, är det då så smart att plötsligt flytta ut och stänga in sig i en egen byggnad i någon närförort?

Nä, jag har faktiskt ingen lust att buras in igen på tryggt avstånd från allt som är Fint. Jag vill kunna läsa mina serier på Stadsbiblioteket, spana in seriebubblor på Konstfacks vårutställning och gå på samtal om seriernas utveckling på ett museum.

Jag vill ha en framtid där serierna får vara med på lika villkor. Jag har fått nog av utanför.


(Passa på att se Joanna Hellgrens utställning före den 11 november!) http://www.arkitekturmuseet.se/utstallningar/joannahellgren/

Elin under havet

Av Sofia Malmberg
Stockholm (2012)
Rabén & Sjögren


När Elin loggar in på nätet för att hitta en kampsportsklubb i staden där hon bor dyker André upp på chatten. Hm, tänker du. Ja, precis. Ganska snart visar han sig ha helt andra saker än kampsportslektioner i sikte.

Elin under havet är Sofia Malmbergs debut. Men tekniken är proffsig och varje ruta känns genomtänkt - nästan by the book, vilket både imponerar och samtidigt ger ett lite stelt intryck. Även helhetsintrycket blir tyvärr i slutändan också lite stelt. Kanske för att jag inte kan släppa känslan av att det skulle kunna vara en beställningsbok från någon social myndighet. Om den historia som inleder boken i stället långsamt hade framträtt i form av återblickar hade fokus kanske hamnat mindre på de risker som kan finnas med internetsurfande och mer på Elins upplevelse och utanförskap.

Däremot tycker jag verkligen om partierna där Elin drömmer sig bort under havet för att komma ifrån det svåra som har hänt henne. I slutet av boken hugger Elin av de långa tentakelväxter som under ytan sträcker sig efter henne innan hon seglar i väg i en hemmagjord luftballong. Då känns på ett bakvänt sätt själva historien som mest påtaglig och nära. Några få rutor kan ibland säga så mycket mer än 40 inledande sidor.

Do Androids Dream of Electric Sheep?

Av Philip K. Dick
Tecknad av Tony Parker
(Los Angeles, 2011)
Boom! Studios

Jag tror inte att det finns någon film jag har sett fler gånger än den fantastiska science fiction-rullen Blade Runner. För många år sedan skaffade jag även boken som filmen är baserad på, Philip K. Dicks klassiker Do Androids Dream of Electric Sheep? Den skiljer sig ganska mycket från filmen, men den där dystopiska stämningen och känslan av förgänglighet och desperation finns i båda.

För något år sedan gavs boken ut i serieform. Manuset är plockat rakt av från boken, något som man först tycker är toppen, men som ganska snart gör formen lite styltig. (Alla "She said calmly", "He stared at her" och "Rachael said" känns minst sagt överflödiga i seriesammanhang.)

Manuset är dock något man hade kunnat leva med bara illustrationerna hade matchat texten. Nu råkar de vara bland de fulaste jag sett någonsin. Efter bara någon sida måste jag läsa vad det står på pärmen igen. Jo, det står fortfarande "EISNER AWARD NOMINEE" i versaler. Och boken är faktiskt från 2011 och inte från 1998, då dylika övertoningar gjorda med halvtaskiga datorprogram hade kunnat ursäktas. Alla munnar ser snarare ut som lägre sittande kroppsöppningar i den bakre regionen. Näsorna är blanka och sitter ofta så snett att Stephen Frys snok skulle framstått som förhållandevis rak om han plötsligt dykt upp i en biroll. Det är faktiskt så dåligt tecknat att man knappt kan känna igen en person från en ruta till en annan.

I slutet på samlingsalbum nr 5 finns en smygtitt på uppföljaren Dust to Dust, som i stället är tecknad av Robert Adler. Denna miniserie verkar varken tyngas av ursprungsmanuset eller ovan nämnda grafiska problem. Skaffa den i stället. Hade jag gjort det hade jag sluppit gå runt och tänka på att munnar kan ha en skrämmande likhet med utdragna rövhål insmorda i vaselin.