Elin under havet

Av Sofia Malmberg
Stockholm (2012)
Rabén & Sjögren


När Elin loggar in på nätet för att hitta en kampsportsklubb i staden där hon bor dyker André upp på chatten. Hm, tänker du. Ja, precis. Ganska snart visar han sig ha helt andra saker än kampsportslektioner i sikte.

Elin under havet är Sofia Malmbergs debut. Men tekniken är proffsig och varje ruta känns genomtänkt - nästan by the book, vilket både imponerar och samtidigt ger ett lite stelt intryck. Även helhetsintrycket blir tyvärr i slutändan också lite stelt. Kanske för att jag inte kan släppa känslan av att det skulle kunna vara en beställningsbok från någon social myndighet. Om den historia som inleder boken i stället långsamt hade framträtt i form av återblickar hade fokus kanske hamnat mindre på de risker som kan finnas med internetsurfande och mer på Elins upplevelse och utanförskap.

Däremot tycker jag verkligen om partierna där Elin drömmer sig bort under havet för att komma ifrån det svåra som har hänt henne. I slutet av boken hugger Elin av de långa tentakelväxter som under ytan sträcker sig efter henne innan hon seglar i väg i en hemmagjord luftballong. Då känns på ett bakvänt sätt själva historien som mest påtaglig och nära. Några få rutor kan ibland säga så mycket mer än 40 inledande sidor.

Do Androids Dream of Electric Sheep?

Av Philip K. Dick
Tecknad av Tony Parker
(Los Angeles, 2011)
Boom! Studios

Jag tror inte att det finns någon film jag har sett fler gånger än den fantastiska science fiction-rullen Blade Runner. För många år sedan skaffade jag även boken som filmen är baserad på, Philip K. Dicks klassiker Do Androids Dream of Electric Sheep? Den skiljer sig ganska mycket från filmen, men den där dystopiska stämningen och känslan av förgänglighet och desperation finns i båda.

För något år sedan gavs boken ut i serieform. Manuset är plockat rakt av från boken, något som man först tycker är toppen, men som ganska snart gör formen lite styltig. (Alla "She said calmly", "He stared at her" och "Rachael said" känns minst sagt överflödiga i seriesammanhang.)

Manuset är dock något man hade kunnat leva med bara illustrationerna hade matchat texten. Nu råkar de vara bland de fulaste jag sett någonsin. Efter bara någon sida måste jag läsa vad det står på pärmen igen. Jo, det står fortfarande "EISNER AWARD NOMINEE" i versaler. Och boken är faktiskt från 2011 och inte från 1998, då dylika övertoningar gjorda med halvtaskiga datorprogram hade kunnat ursäktas. Alla munnar ser snarare ut som lägre sittande kroppsöppningar i den bakre regionen. Näsorna är blanka och sitter ofta så snett att Stephen Frys snok skulle framstått som förhållandevis rak om han plötsligt dykt upp i en biroll. Det är faktiskt så dåligt tecknat att man knappt kan känna igen en person från en ruta till en annan.

I slutet på samlingsalbum nr 5 finns en smygtitt på uppföljaren Dust to Dust, som i stället är tecknad av Robert Adler. Denna miniserie verkar varken tyngas av ursprungsmanuset eller ovan nämnda grafiska problem. Skaffa den i stället. Hade jag gjort det hade jag sluppit gå runt och tänka på att munnar kan ha en skrämmande likhet med utdragna rövhål insmorda i vaselin.

Sätt att se

Av Niklas Asker
Göteborg (2010)
Optimal Press

Jag tjatar ju ofta om att jag vill läsa mer episka serier på svenska. Den här missade jag dock helt när den kom 2010, så jag kanske ska sluta gnälla och börja ha bättre koll på vad som faktiskt finns där ute.

Om jag fattat rätt kom boken först ut som Second Thoughts på Top Shelf i USA, vilket i så fall förklarar varför jag tyckte att den kändes så amerikansk i stilen. Eller är det helt enkelt så att jag inte har något annat än just amerikanska motsvarigheter att jämföra med inom genren? Det känns lite som att läsa en rockig version av Craig Thompson eller Nate Powell, som båda dessutom hör till Top Shelf-stallet. Jag kan inte låta bli att tänka att jag troligtvis inte hade trott att Niklas Asker var svensk om jag hittat den amerikanska utgåvan först. Det irriterar mig lite.

Själva berättelsen har man läst förr, men i detta fall i form av två parallella (eller?) historier som författaren växlar mellan. Vi får brottstycken ur två förhållanden som på flera sätt påminner om varandra. Ganska tidigt anar man att de kommer att vävas ihop på något sätt och det är det som driver själva läsandet.

Är Niklas Asker månne illustratör eller konstnär vid sidan av serieskapandet? Allt är fantastiskt snyggt tecknat och det är även snyggt rent berättartekniskt. Ja det är så pass snyggt att jag blir ganska oberörd av själva historien, vilket är synd. Men kanske är det meningen? Under ytan verkar det ju finnas en tanke om att vi alla är en del av samma verklighet som hela tiden upprepar sig. En verklighet som kanske inte ens är på riktigt? Hm. Jag kanske måste läsa om boken. Second Thoughts - second reading.

Kiki från Montparnasse

Av Catel & Bocquet
Stockholm (2011)
Kolik förlag

Jag läste Kiki från Montparnasse för några år sedan när den gavs ut på franska, men eftersom min skolfranska är aningen knackig har jag gått och längtat efter att den skulle komma på svenska. Kolik förlag, tack ännu en gång för att ni finns!

Kiki från Montparnasse är inte bara ett underklädesmärke, utan även en kvinna vid namn Alice Prin som levde i Paris under det glada 20-talet. Och nog förtjänar hon att bli ihågkommen för så mycket mer än för sina underbyxor.

Det här är ett starkt porträtt av en kvinna som vågade ta plats och som försökte hanka sig fram i en konstnärsvärld där kvinnan kanske först och främst var föremål snarare än upphovsman. Nog drog hon nytta av sina talanger för att arbeta som modell (hon stod modell för flera av historiens mest framstående konstnärer), men det är just det faktum att hon fanns på båda sidor av staffliet som är intressant.

Boken är bortåt 400 sidor lång, vilket kanske kan verka mastigt men som nog är nödvändigt. För även om man får en ganska lång skildring av hennes tuffa start i livet så är det inte utan att man ändå fort fastnar i hennes glättiga yttre. En tår på en parkbänk glöms snabbt bort när Kiki senare fäller en spydig kommentar eller ger någon en rejäl åthutning. Man förförs och tänker att hon träffar alla män och lyfter på kjolen för att hon själv vill det och att det snarare är hon som utnyttjar männen än tvärt om. Det är egentligen först när hennes sista år av missbruk skildras som man påminns om att det ju aldrig är så enkelt. Var går egentligen gränsen för vad som är frivilligt och inte?

Något som i alla fall är alldeles uppenbart är att Kiki inte går att skildra som bara det ena eller det andra. Troligtvis var hon allt på en gång: nattklubbssångerska, modell, konstnär, skådespelare, älskarinna. Och framförallt: beundrad.

Seriescenen på bokmässan 2011

Förläggare från Sveriges serieförlag diskuterar drivkraften bakom respektive förlags utgivning. Det blir dock riktigt intressant först när man kommer in på framtiden och tänkbara hot mot branschen. Rolf Classon nämner vikten av de små bokhandlarnas existens och att man t.ex i Frankrike har löst problemet med konkurrensen med internetbokhandlarna genom att ge de mindre statligt stöd. Johannes Klenell nämner den tröga marknaden som ett annat hot. Josefin Svenske är dock den som sticker ut mest i sällskapet både med Koliks utgivning och åsikter om sexismen som ett viktigt hot. Alla verkar dock överens om att dagens kulturpolitik troligtvis är det mest alarmerande i sammanhanget.

Panelen landar ändå i något positivt: En stark tro på fler aktörer på seriemarknaden och ännu mer kvalitetesböcker framöver.

Mats kamp

Av Mats Jonsson
(Stockholm 2010)
Galago

Herrejösses vad jag har längtat efter det här albumet. Och då menar jag inte bara efter just Mats Jonssons skildring av sitt liv som gift och pappa, utan även efter en självbiografisk serie överhuvudtaget som visar var skåpet ska stå.

När Mats Jonsson slog igenom med Hey Princess 2002 var det som om seriesverige tog en helt ny vändning: Plötsligt var själva storyn viktigare än skickligheten med pennan och Stockholms 70-talister fick sin första riktiga generationsserieroman.

Flera bra serieskapare dök upp i Mats Jonssons kölvatten och 2000-talets första decenniums seriealbum skulle självklart vara självbiografiska. Men många undrade vad Mats Jonsson skulle skildra när minnet av 90-talets indie-Södermalm bleknade. Rykten gick om att han skulle ta sig an projektet att skildra hela sitt liv i serieform och att nästa roman skulle spola tillbaka tiden till uppväxten i Kramfors, tiden före Unga Norrlänningar (1998).

Jag gråter sällan när jag läser böcker eller tittar på film, men Pojken i skogen (2005) gick rakt in i min egen barndoms utanförskap och osäkerhet. De sista sidorna i mitt exemplar av boken är fortfarande lite buckliga. Jag tror det var först nu jag verkligen begrep vilken stor berättare som finns i Mats Jonsson.

Så till Mats kamp. Ärligt talat: Hur många trodde på det här projektet egentligen? Äktenskap. Faderskap. Finns det något alls i detta som inte darrar på klichéns rand? Nej, antagligen inte. Men samtidigt är det ju just när konsten liksom är på gränsen att bli patetisk som den är som mest intressant. Det är där utmaningen finns och det är då det samtidigt kan bli riktigt, riktigt bra. Tjusningen med självbiografiska serier är lite som med bodysynth: Man vet aldrig om det blir totalt olyssningsbart eller helt lysande.

Det tar en stund innan jag riktigt kommer in i Mats kamp. Men någonstans efter skildringen av infernot på föräldrakooperativet Tok-Klok släpper det. Eller snarare, det är då det känns som om kampen blir på riktigt och som det där jonssonska pendlandet mellan hybris och självhat blir på allvar.

Men det briljanta med denna roman är att en annan sida tar över handen. När Mats efter några öl försöker sova på madrassen på vännens golv kan han inte sluta tänka på dottern Ellen därhemma. Bland folkmassorna i Tokyo övergår frihetskänslan i en kärleksförklaring till frun och livskamraten Victoria. Sällan har en så skakig tecknarhand så träffsäkert skildrat det där stora. Den sjävbiografiska romanen är räddad. Igen.

Make Me A Woman

Av Vanessa Davis
(Montreal 2010)
Drawn & Quarterly

Har jag sagt det förr?:
JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ SJÄLVBIOGRAFISKA SERIER!
I alla fall på de som uppfyller de tre stora klyschorna inom genren:

1. Jag tecknar hellre än bra
2. Jag handtextar som en sjuåring
3. Allt som är sant är intressant

Man tycker ju att de flesta borde ha gått vidare efter den nu mer än tio år gamla boomen, och just därför hoppas jag fortfarande på att det ska finnas russin därute att plocka ur kakan. Någon som vågar ta genren ett steg längre.

Jag hade ganska höga förväntningar på Vanessa Davis Make Me A Woman, mycket på grund av redaktörens entusiastiska baksidestext. Men redan efter några sidor slås jag av att jag inte begriper ett dyft. Tecknarstilen är käck och lite rörig och varje historia är på en eller några enstaka sidor, vilket får mig att tro att det ska finnas en komisk avrundning eller någon poäng i slutet, men jag är som ett frågetecken vid varje "The End!".

Visserligen vet jag inte så mycket om hur det är att gå på en judisk skola, eller att spendera sommaren på ett läger för överviktiga barn, men det ska ju inte spela någon roll. Var är igenkänningsfaktorn, var är kommunikationen med läsaren? Det är mest som att bläddra i någon okänds fotoalbum med bild efter bild på glada personer i lustiga hattar som skrattar åt något internt skämt. Jag står utanför och tittar på. Och ganska snart bestämmer jag mig för att hitta på något roligare att göra.