Elin under havet

Av Sofia Malmberg
Stockholm (2012)
Rabén & Sjögren


När Elin loggar in på nätet för att hitta en kampsportsklubb i staden där hon bor dyker André upp på chatten. Hm, tänker du. Ja, precis. Ganska snart visar han sig ha helt andra saker än kampsportslektioner i sikte.

Elin under havet är Sofia Malmbergs debut. Men tekniken är proffsig och varje ruta känns genomtänkt - nästan by the book, vilket både imponerar och samtidigt ger ett lite stelt intryck. Även helhetsintrycket blir tyvärr i slutändan också lite stelt. Kanske för att jag inte kan släppa känslan av att det skulle kunna vara en beställningsbok från någon social myndighet. Om den historia som inleder boken i stället långsamt hade framträtt i form av återblickar hade fokus kanske hamnat mindre på de risker som kan finnas med internetsurfande och mer på Elins upplevelse och utanförskap.

Däremot tycker jag verkligen om partierna där Elin drömmer sig bort under havet för att komma ifrån det svåra som har hänt henne. I slutet av boken hugger Elin av de långa tentakelväxter som under ytan sträcker sig efter henne innan hon seglar i väg i en hemmagjord luftballong. Då känns på ett bakvänt sätt själva historien som mest påtaglig och nära. Några få rutor kan ibland säga så mycket mer än 40 inledande sidor.

Do Androids Dream of Electric Sheep?

Av Philip K. Dick
Tecknad av Tony Parker
(Los Angeles, 2011)
Boom! Studios

Jag tror inte att det finns någon film jag har sett fler gånger än den fantastiska science fiction-rullen Blade Runner. För många år sedan skaffade jag även boken som filmen är baserad på, Philip K. Dicks klassiker Do Androids Dream of Electric Sheep? Den skiljer sig ganska mycket från filmen, men den där dystopiska stämningen och känslan av förgänglighet och desperation finns i båda.

För något år sedan gavs boken ut i serieform. Manuset är plockat rakt av från boken, något som man först tycker är toppen, men som ganska snart gör formen lite styltig. (Alla "She said calmly", "He stared at her" och "Rachael said" känns minst sagt överflödiga i seriesammanhang.)

Manuset är dock något man hade kunnat leva med bara illustrationerna hade matchat texten. Nu råkar de vara bland de fulaste jag sett någonsin. Efter bara någon sida måste jag läsa vad det står på pärmen igen. Jo, det står fortfarande "EISNER AWARD NOMINEE" i versaler. Och boken är faktiskt från 2011 och inte från 1998, då dylika övertoningar gjorda med halvtaskiga datorprogram hade kunnat ursäktas. Alla munnar ser snarare ut som lägre sittande kroppsöppningar i den bakre regionen. Näsorna är blanka och sitter ofta så snett att Stephen Frys snok skulle framstått som förhållandevis rak om han plötsligt dykt upp i en biroll. Det är faktiskt så dåligt tecknat att man knappt kan känna igen en person från en ruta till en annan.

I slutet på samlingsalbum nr 5 finns en smygtitt på uppföljaren Dust to Dust, som i stället är tecknad av Robert Adler. Denna miniserie verkar varken tyngas av ursprungsmanuset eller ovan nämnda grafiska problem. Skaffa den i stället. Hade jag gjort det hade jag sluppit gå runt och tänka på att munnar kan ha en skrämmande likhet med utdragna rövhål insmorda i vaselin.